Mellandagsfynd
Igår var jag och brände lite julklappspengar. Kappan hittade jag på Monki, 300SEK. Byxorna är från Cheap Monday, 100SEK.
Kängorna från Björn Borg, halsduken & sweatern från H&M köpte jag innan julen.
Jag har handlat online också, men dom sakerna har inte kommit än så ni får se dom nästa år istället.
Nyår vs Jul: 1 - 0
I år var julstämningen nästintill obefintlig. Stressen från uppsatsen och oförmågan att kunna sova gjorde mig sjukt grumpy.
Det som brukar få mig i julstämning är att köpa julklappar. I år köpte jag en endaste julklapp till julafton. Den var till mamma och pappa. Innan dess hade jag bara gett till Jimmy.
Det är lite jobbigt att all magi med julen är bortblåst. På julafton vill jag helst bara ligga och dra mig fram till klockan ett. När Kalle Anka börjar vill jag hellre stänga av TVn, äta och gå och lägga mig. Inte på grund av all hets som julen brukar innebära, för jag hetsar aldrig kring julen. Det är bara det att julen är inte speciell för mig.
Jag tillber liksom varken Jesus eller kommersialismen.
Och det känns lite märkligt. Många av mina vänner är kristna. Jimmy är kristen. När man kommer så nära julens originaltanke får man ganska dåligt samvete av att enbart fira jul för att det är en tradition.
MEN NYÅR, DET ÄR FINA GREJER DET!
Jävlar anamma. Finns det något bättre än att veta att runt knuten väntar ett år som förmodligen kommer att bli helt sjukt bra? Finns det något bättre än att samlas med sina bästa vänner (och inte sin släkt för att man måste), äta svinmycket lyxmat och dricka vin tills man är helt övertygad om att man kommer att hålla vartenda nyårslöfte? Finns det något som är bättre att veta att en stor del av vintern är över och snart, snart är det vår?
Jag tror inte det.
Nej, nyår är nog årets bästa högtid. Precis vad som helst kan hända och går det åt helvete kan man trösta sig med att det faktiskt hände förra året.
Mina favoritskurkar
Jag är så less på godhjärtade figurer. Skurkar är det nya svarta!
Hur roligt vore tecknad film utan dessa fantastiska antagonister?
Ursula, Megatron, Maleficent, Scar, Cruella, Jafar I MITT HJÄRTA <3
Östersund
Klockan halv sju imorse gick jag upp för att ta tåget mot Östersund vid åtta.
SJ var trogna traditionen så tåget kom en halvtimme för sent. Men mer försenat blev det inte. Jag är ganska imponerad.
Två saker är värda att notera med Östersund just nu.
1. Parasitinvasionen
Crypto, jag är ditt största fan! Får man 13 000 personer att kissa med rumpan har man fan lyckats. Jag har själv inte åtnjutit det friska kranvattnet hittills men jag vet ju att jag kommer att gå upp mitt i natten och ta mig ett glas utan att tänka mig för.
2. Vintern
Nog för att vintern nått södra Sverige i år med (SJ bah "VA!?"). Men här i Östersund är det meterhöga drivor med snö överallt och på torsdag beräknas temperaturen krypa ner till -30°C. Det är riktigt kallt. Perfekt att CSN-pengarna kommer då och att jag måste handla dom sista julklapparna. Ut och springa i kylan, fuck yeah!
Men ja. Jag ska tokskriva på uppsatsen hela vistelsen eftersom uppsatsen ska in samma dag som jag ska åka tillbaka till Uppsala. Längtar mest till nyår nu egentligen då jag inte kommer att få någon ro över jul alls.
Det här med smala modeller
Jag har snubblat över den här artikeln ett par gånger dom senaste dagarna. Texten får mig att må ganska dåligt. Det finns nog två huvudsakliga anledningar till det.
Dels stör det mig ganska mycket att det ständigt förs en hetsjakt på smala människor. I kommentarfältet har jag flera gånger läst saker i stil med att man har seriösa psykiska problem om man väger för lite, att man borde mata modellerna och så vidare.
Dels stör det mig ganska mycket att det ständigt förs en hetsjakt på smala människor. I kommentarfältet har jag flera gånger läst saker i stil med att man har seriösa psykiska problem om man väger för lite, att man borde mata modellerna och så vidare.
Och jag vet själv hur det är. Jag har haft ett BMI på 16.2 och blev bland annat stoppad av en kvinna på stan som seriöst frågade mig ifall jag fått hjälp med mina problem.
När jag vägde som minst hade jag inte problem att äta. Jag åt snarare helt galet mycket. Jag kunde lätt stoppa i mig över 3000 kalorier per dag och ändå var jag smal som en sticka. Jag fick gång på gång höra att jag inte borde klä mig i stuprörsjeans och tajta tröjor för att det såg osmakligt och sjukt ut. Samtidigt får man absolut inte säga att någon med ett BMI på över 25 inte borde ha på sig en tajt tröja. Då är man ju elak.
Den andra anledningen är att jag tycker faktiskt att modellerna Sun Feifei och Du Juan är väldigt, väldigt vackra i kampanjen. Jag tänker inte sticka under stolen med att jag på riktigt tycker att dom klär väldigt bra i att vara smala.
Missförstå mig rätt nu. Jag förstår att Sun Feifei och Du Juan har BMI-index som indikerar att dom låter bli att äta eller spyr såfort dom stoppat i sig någonting. Jag förstår att problemet är att modeindustrin är problemet som förespråkar att man ska vara så smal som möjligt.
Jag har bara svårt att förstå att det är okej att racka ner på smala människor när överviktsrelaterade sjukdomar är ett av de största och snabbast växande hälsoproblem vi har i västvärlden.
Du Juan på omslaget till kinesiska Vogue till vänster, Sun Feifei av Jem Mitchell till höger.
Mer uppsats
Hej.
Jag sitter i biblioteket och nyss lade jag ihop allt text i ett dokument, gjorde en framsida och en innehållsförteckning. Ni vet, sånt man gör för att man ska känna att man kommer någon vart utan att man egentligen gör det.
Jag känner mig sjukt stolt, jag har nu 22 sidor! Det är ju typ hur mycket som helst! Jag har aldrig skrivit ett så långt arbete någonsin tidigare. Visserligen bara 6 000 ord av de rekommenderade minimala 11 000, men ändå.
Bilden är för övrigt representativ för min fear of queer just nu. Fast egentligen är jag ju ganska beläst på det området vid det här laget...
Ett litet problem som kallas C-uppsats
Jag sitter och skriver på uppsatsen.
Eller ja, jag har fram tills nu letat frenetiskt efter artiklar som jag kan hänvisa till i min text.
Imorgon har jag uppsatshandledning. Jag skulle egentligen haft det i förmiddags, men jag skickade in texten för sent så min handledare hade inte möjlighet att läsa igenom allt. Jag skäms jättemycket.
Min handledare är jättesnäll och trevlig. Men eftersom jag har sjuklig prestationsångest och är extremt självkritisk så tror jag att hon ska slita huvudet av mig varje gång vi ses. Vilket såklart inte händer.
Tills imorgon vill hon att all teori ska vara klar. Det hinner jag inte. Men det känns ändå okej, för jag har ungefär 17 sidor text totalt och det är BARA teori. Sedan ska ju analys in och resten blir bara fluff, typ abstract och inledning och sånt. Det är bara lite jobbigt att jag inte har en endaste aning om vad jag ska skriva i analysen.
Det största dilemmat, however, är att det förväntas av mig att jag ska skriva mycket om kritiken mot de teoretiska perspektiv jag belyser i uppsatsen. Och det är ju logiskt. Kritik är A & O inom akademin. Problemet är att jag hiiiiittaaaaarrrrr faaaaan inte mer kritik än den jag redan refererat i texten, som jag kan hänvisa till. Och det är ju lite problematiskt. Det finns massvis på typ Wikipedia och andra skitsajter, men dit får man ju inte hänvisa.
Angående bilden: jag brukar alltid försöka göra mig snygg när jag ska skriva uppsats, dels för att skjuta upp skrivandet lite mer men också för att jag känner mig mer fit for fight ifall jag klätt mig snyggt än ifall jag har på mig träningsbyxor och har oplattat hår. Så jag gjorde mig fin som fan idag, insåg att det snöade och blåste som fan ute och stannade hemma. Så jag la ner typ en halvtimme på att se bra ut inför mig själv. Fantastiskt.
En utmaning
Regler:
1. Tacka den du har mottagit priset ifrån
2. Kopiera awarden till din blogg.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.
1. Tacka den du har mottagit priset ifrån
2. Kopiera awarden till din blogg.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.
Tack så hemskt mycket Ellen.
Det här är verkligen en utmaning. Jag läser knappt någon skönlitteratur över huvud taget. Så jag tar tre favoritakademiker istället!
1. Peter L. Berger & Thomas Luckmann - Kunskapssociologi
2. George H. Mead - On social psychology: selected papers
3. Charles Cooley - Human Nature and the Social Order
Jag utmanar
Öh, ja. Det är typ som som jag tror läser min bok som inte redan fått den här sjukt konstiga utmaningen...
4. Vad jag vanligtvis äter
Jag gillar mat. Så mycket att jag tycker att det är ett mindre mirakel att jag inte är smällfet. Men när jag tänker igenom vad jag vanligtvis äter på en dag är det inte så konstigt.
Egentligen var det tänkt att det här inlägget skulle handla om vad jag ätit idag, men jag är alltid för trött för att blogga på kvällen när jag hunnit äta alla mina mål, så här är typ en sammanfattande lista på vad jag äter.
Till frukost brukar jag äta en deciliter fiberhavregryn med två deciliter mjölk och några valnötter.
Till lunch och middag brukar jag äta en liten näve makaroner och massor av gröna bönor och broccoli. Oftast äter jag kyckling eller quorn till det.
I snitt tror jag att jag dricker mer än en liter kaffe per dag. Riktigt starkt kaffe. Gevalia Ebony, gärna två mått per kopp.
Har du läst ända hit applåderar jag, för det här var fan det tråkigaste inlägget hittills. Puss och tack.
Fira Lucia på Upländskt vis
Lucia är ju en rolig högtid. Mest för att den är så fruktansvärt menlös egentligen. Och för att högtiden i sig är ett kulturellt missfoster, precis som julen. Klicka här för att läsa mer. Men Luciafirandet är väldigt mysigt.
Hur som helst - för ett par veckor sedan på ett kulturnämndsmöte berättade Adam att det förr i tiden var tradition att slänga ihop ett lussetåg och gå till inspektor för att sjunga några sånger och bjuda på fika.
Eftersom Uplands förra inspektor satt i tio år och bodde på typ Djursholm blev det inte av på ett decennium. Så vi i kulturnämnden tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att återuppliva traditionen då vår nuvarande inspektor bor precis bakom universitetshuset.
Igår bakade vi lussebullar i fyra timmar, fixade knäck och köpte pepparkakor. Allt för att det skulle bli en perfekt Lucia.
Morgonen började med att jag gick upp klockan fem på morgonen och drog mig ner till nationen, där Adam satt pigg, alert och skitpepp. Vi gjorde kaffe, värmde glögg och inväntade resten av kulturnämnden och det dröjde inte länge innan vi hade problem. Och det var inte ett litet problem vi hade heller.
Vi hade ingen Lucia. För ingen vill vara Lucia. Ingen vill stå i centrum och låtsas vara ett kulturellt spektakel, ha ljus i håret och vara allmänt ful. Så jag fick offra mig. Jag var seriöst Lucia imorse! Med l e v a n d e ljus i en krona av lingonris och allt, helt sjukt!
Först gick vi till inspektor med fru, dom blev väldigt glada av att se oss och tyckte att det var trevligt att vi snappat upp en gammal tradition. Sedan gick vi vidare till Rundelsgränd, där nationen har lägenheter och korridorsrum, och bjöd på lussebullar.
Jag kommer någon gång i framtiden att bjuda på en bild av hela lussesällskapet men jag har ingen just nu.
Hur som helst - för ett par veckor sedan på ett kulturnämndsmöte berättade Adam att det förr i tiden var tradition att slänga ihop ett lussetåg och gå till inspektor för att sjunga några sånger och bjuda på fika.
Eftersom Uplands förra inspektor satt i tio år och bodde på typ Djursholm blev det inte av på ett decennium. Så vi i kulturnämnden tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att återuppliva traditionen då vår nuvarande inspektor bor precis bakom universitetshuset.
Igår bakade vi lussebullar i fyra timmar, fixade knäck och köpte pepparkakor. Allt för att det skulle bli en perfekt Lucia.
Morgonen började med att jag gick upp klockan fem på morgonen och drog mig ner till nationen, där Adam satt pigg, alert och skitpepp. Vi gjorde kaffe, värmde glögg och inväntade resten av kulturnämnden och det dröjde inte länge innan vi hade problem. Och det var inte ett litet problem vi hade heller.
Vi hade ingen Lucia. För ingen vill vara Lucia. Ingen vill stå i centrum och låtsas vara ett kulturellt spektakel, ha ljus i håret och vara allmänt ful. Så jag fick offra mig. Jag var seriöst Lucia imorse! Med l e v a n d e ljus i en krona av lingonris och allt, helt sjukt!
Först gick vi till inspektor med fru, dom blev väldigt glada av att se oss och tyckte att det var trevligt att vi snappat upp en gammal tradition. Sedan gick vi vidare till Rundelsgränd, där nationen har lägenheter och korridorsrum, och bjöd på lussebullar.
Jag kommer någon gång i framtiden att bjuda på en bild av hela lussesällskapet men jag har ingen just nu.
Freud vs reality
Jag har oroväckande mycket att skriva på uppsatsen tills på måndag. Men chockerande nog skrev jag faktiskt två sidor på bara någon timme igår och det känns jättebra! Stigma är lätt att skriva om.
Inatt drömde jag att jag skulle åka hem till Uppsala efter en kort visit i Östersund. När jag kommer fram till stationen är tåget inställt. Jag pratar med kvinnan i kassan som tyvärr säger att jag inte kan få mina pengar tillbaka eftersom någon annan köpt min biljett. Kanske inte så logiskt, men den här typen av drömmar har jag väldigt ofta. Att det är problem med SJ, alltså.
Freudiansk psykoanalytisk tolkning: alldeles för lite fallos den senaste tiden. Tågen representerar kukar som är inställda, det vill säga uteblivna.
Tolkning som inte är tagen helt ur sin kontext och inte är helt jävla idiotisk: SJ är sämst i världen. Tågen representerar tåg. Alternativt stress.
Det blir så lätt att man sågar psykodynamiska perspektiv när man är symbolisk interaktionist. *akademisk*
McQueen: fucked up n fab
Åh, han gjorde så jävla mycket coola grejer. Inte bara kläderna, helhetsintrycket var oftast helt jävla fantastiskt. Som taget ur en haute couture-feberdröm extravaganza.
Att skriva uppsats
C-uppsatsen går framåt. Sakta men säkert. Egentligen för sakta för att vara säkert.
Med mindre än en månad kvar till inlämning har jag cirka 11 sidor. Man brukar räkna med att en C-uppsats ska ligga på 30 sidor. Och det hade väl varit okej, om det inte var så att jul och nyår ligger precis innan inlämningen.
Fast egentligen är det inte sidantalet och tidsbegränsningen som skrämmer mig.
Det är snarare att jag faktiskt måste komma fram till något vettigt i min analys.
Jag skriver om queer och stigma. Det gjorde jag förra terminen också, fast på B-nivå. Det visar sig att det inte alls är samma sak.
För att sammanfatta uppsatsen kort jämför jag två teorier för att visa på perspektivens likheter och skillnader.
Ibland känner jag mig jättenöjd för att jag skriver en så sjukt intressant uppsats, men för det mesta vill jag straffa mig själv.
Men liksom... Vad fan? Vad FAN tänkte jag när jag valde det här ämnet?
Jag kunde verkligen inte ha valt NÅGONTING som är mer långsökt än att jämföra en förlegad gubbes 70-talsteorier kring normavvikande med 90-talets mest framträdande normkritik. Vad är det meningen att jag ska komma fram till, liksom? "Dessa teorier är helt olika. KONSTIGT VA!?".
Men är det någonting jag lärt mig på universitetet är det att man kommer långt på att låtsas att man vet vad man skriver om. Det gäller verkligen att försöka finta läsaren så man själv framstår som jättesmart trots att man inte fattat någonting. Det är en konst att lyckas göra det i 30 sidor dock.
Men det kommer att gå bra. Ja. Det måste gå bra.
3. Mina föräldrar
Jag har två föräldrar. En mamma och en pappa. Mina äldsta och första bästa kompisar. Dom har varit gifta i 22 år. Kanske är det 23. Men vem räknar? Mina föräldrar gör det i alla fall. Inte för att deras äktenskap är långtråkigt eller jobbigt, tror jag. Snarare för att dom är väldigt stolta över sitt förhållande som stått emot en hel del blåsväder, som alla andra relationer.
Min mamma heter Maria och kommer från Hoting. Hon gillar sin hund Kaïla och dom där chokladtäckta marshmallowbitarna "Polly". Och min pappa. Hon är vårdlärare på Mittuniversitetet i Östersund. Innan mamma började undervisa var hon sjuksköterska.
Min pappa heter Jan och kommer från Hammerdal. Han gillar fotboll och att fiska. Och min mamma. Han är socionom på frivården i Östersund. Pappa utbildade om sig från militär när regementet i Östersund lade ner sin verksamhet. Eftersom pappa "sålde" sin anställning inom försvaret tillbaka till staten behövde han inte a något studielån. Jag är lite avundsjuk.
Mina föräldrar träffades när dom var på krogen. Pappa bjöd upp mamma till att dansa och min mor kunde inte säga nej till honom. Dels för att han var sjukt snygg, förstås. Men även för att pappa gick på kryckor och det var synd om honom. Ganska snart flyttade dom ihop. Första gången pappa träffade mina morföräldrar hade han och mamma varit ihop i en vecka, typ. Men dom ljög och sa att det var flera månader för annars skulle det kännas konstigt. Dom gifte sig samma dg som min bror blev döpt, i trädgården bakom huset.
Utseendemässigt är jag nog egentligen inte lik någon av mina föräldrar. Folk brukar inte tycka det iallafall. Jag tycker nog att jag är mest lik min pappa. Men jag är ännu mer lik min farbror. Det vore spännande om det visade sig att jag är hans barn istället. Trots att mina föräldrars sätt är väldigt olika så tycker jag själv att jag är en perfekt mixtur av båda deras beteenden.
Jag är väldigt glad att jag blev mina föräldrars barn. Jag är väldigt glad att båda finns där för mig i vått och torrt, att båda är i livet. Jag brukar bli lite ledsen ibland när jag vet att en dag kommer dom vara borta. Å andra sidan tror jag mig veta att människor aldrig försvinner helt.
Min mamma heter Maria och kommer från Hoting. Hon gillar sin hund Kaïla och dom där chokladtäckta marshmallowbitarna "Polly". Och min pappa. Hon är vårdlärare på Mittuniversitetet i Östersund. Innan mamma började undervisa var hon sjuksköterska.
Min pappa heter Jan och kommer från Hammerdal. Han gillar fotboll och att fiska. Och min mamma. Han är socionom på frivården i Östersund. Pappa utbildade om sig från militär när regementet i Östersund lade ner sin verksamhet. Eftersom pappa "sålde" sin anställning inom försvaret tillbaka till staten behövde han inte a något studielån. Jag är lite avundsjuk.
Mina föräldrar träffades när dom var på krogen. Pappa bjöd upp mamma till att dansa och min mor kunde inte säga nej till honom. Dels för att han var sjukt snygg, förstås. Men även för att pappa gick på kryckor och det var synd om honom. Ganska snart flyttade dom ihop. Första gången pappa träffade mina morföräldrar hade han och mamma varit ihop i en vecka, typ. Men dom ljög och sa att det var flera månader för annars skulle det kännas konstigt. Dom gifte sig samma dg som min bror blev döpt, i trädgården bakom huset.
Utseendemässigt är jag nog egentligen inte lik någon av mina föräldrar. Folk brukar inte tycka det iallafall. Jag tycker nog att jag är mest lik min pappa. Men jag är ännu mer lik min farbror. Det vore spännande om det visade sig att jag är hans barn istället. Trots att mina föräldrars sätt är väldigt olika så tycker jag själv att jag är en perfekt mixtur av båda deras beteenden.
Jag är väldigt glad att jag blev mina föräldrars barn. Jag är väldigt glad att båda finns där för mig i vått och torrt, att båda är i livet. Jag brukar bli lite ledsen ibland när jag vet att en dag kommer dom vara borta. Å andra sidan tror jag mig veta att människor aldrig försvinner helt.
Bloglovin
Nu finns min dagbok på bloglovin också. Klicka här för att följa mig!
2. Min första kärlek
Trots att många som betecknar sig själva som homosexuella påstår att de alltid varit uteslutande attraherade av det motsatta könet, måste jag säga att jag inte varit det.
Att jag blev kär i tjejer de första tio åren av mitt liv kanske betyder att jag försökte passa in på samhällets förväntningar om heterosexualitet, eller helt enkelt att sexualitet är social konstruerat. Skitsamma.
Min första kärlek hette Angelica. Jag minns hennes ansikte väldigt väl, jag minns inte riktigt hur hon var förutom att hon var väldigt blyg. Jag måste ha varit runt fyra år och jag kallade henne för "Angeligak".
Ibland brukade vi gömmas under kläderna i hallen och, vad jag minns, bara sitta och stirra på varandra. Nu när jag tänker efter var vår relation nog ganska creepy faktiskt.
Dödsstöten för vår romans kom när Angeligak flyttade till Stockholm för hennes pappa hade fått jobb på TV 4 eller SVT. Jag blev väldigt ledsen. Senast jag hörde något från henne satt hon med i ett barnprogram. Det är väl cirka 16 år sedan eller något åt det hållet...
Jag har faktiskt väldigt länge funderat på att försöka leta reda på henne. Det borde ju inte vara helt omöjligt nu när Facebook finns. Jag har ett gammalt foto från dagis med hennes efternamn på. Tänk om hon kommer ihåg mig. Å andra sidan - tänk om hon inte gör det. "Här kommer jag, skitläskig random bög som minns dig från min barndom och jag ska ÄTA UPP DIG".
Eller så tycker hon att det är sött.
1. En presentation av mig själv
Jag gillar egentligen inte att presentera mig själv. Mest för att jag blir överentutiastisk och vill säga precis allt om mig själv och det är generally frowned upon, så att säga. Men jag ska försöka vara lite restriktiv. Here goes:
Jag heter Fredrik Pettersson och bor i Uppsala. Jag föddes i november -89, tre dagar efter att Berlinmuren öppnades. De första åtta åren av mitt liv bodde jag i en banvaktarstuga tillsammans med min mamma, pappa och bror. Efter det flyttade vi till en förort till Östersund som heter Byskogen och när beslutet om att lägga ner regementet kom flyttade hela familjen in till mitten av staden
På gymnasiet gick jag medieprogrammet och ville fram tills för två år sedan bli frilansfotograf. När jag insåg att det är ett alldeles för jobbigt yrke med företagande och bilande fram och tillbaka ångrade jag mig. Här kan ni dra slutsatsen att jag är lat. För det är jag. Under de nästan tre år jag läst på universitetet har jag inte läst en enda hel bok.
De kurser jag läst på universitetet är Socialpsykologi A & B, Religionsvetenskap A och Religionsbeteendevetenskap B. Till våren ska jag läsa Genusvetenskap A. Jag är alltså en renodlad humaniorastudent, fast jag är väldigt intresserad av naturvetenskapliga ämnen också.
Min utbildning kommer inte att leda till något annat än att jag blir sjukt duktig på allmänkunskap, så jag siktar på att jobba i kassan på ICA. Fast det är kanske inte helt fel.
Jag har sedan två år tillbaka bott i ett radhuskollektiv på Kvarngärdet i Uppsala, vi är sex personer och fyra nakenhundar som lever under samma tak. Det är fantastiskt för det mesta.
På min fritid spelar jag mycket Nintendo Wii, umgås med kompisar och har två ämbeten på Uplands Nation: kulturchef och nationsfotograf. Jag festar också mycket. Sjukt mycket. Oroväckande mycket. Ehem.
Jag är tillsammans med min pojkvän Jimmy. Han läser till att bli präst för Svenska Kyrkan i Västerås stift. Han är även lång. Väldigt lång. 209 cm lång. 209 cm kärlek.
Vill ni veta något annat om mig så är ni väldigt välkomna att fråga på. Jag bjuder på en bild på mig själv sålänge:
Här ser ni hur älskad jag är av allt och alla. Fast det är en ganska gammal bild, så ja...
Att skriva efter teman
Det finns egentligen bara en sak som känns viktigare än att skriva på uppsatsen just nu.
Nämligen att hitta på anledningar till att inte skriva på uppsatsen.
Idag skapade jag en ny blogg. Igår städade jag hela kollektivet, dagen innan det kände jag att det var jätteviktigt att spela Trivial Pursuit med Linn och Minna. Det finns alltid någon annat att göra än att skriva på uppsatsen.
Grejen är ändå att det alltid brukar lösa sig. Hade jag bara varit lite vardagseffektiv hade jag dock inte behövt stressa ihjäl mig precis innan delarna ska in till handledaren och kunnat sova på nätterna (vilket jag inte gjort på typ två månader känns det som).
Så för att skjuta upp skrivandet ännu mer tänkte jag börja skriva på olika teman i min blogg. Jag ser det som en övning i kreativt skrivande, så jag vill inte höra något klagande på det här beslutet… Hur som helst, jag kommer att följa teman från en lista som mina vänner Ellen och Emma skrivit efter. Vissa teman kommer jag dock att sortera bort för att det känns omöjligt att skriva om vissa grejer för mig.
En ny dagbok
Hej alla glada.
Läser du det här inlägget känner du mig säkert redan på något sätt.
Jag startade nämligen den här bloggen för att hålla mina nära och kära uppdaterade på saker som händer i mitt liv.
Om du inte har susning om vem jag är så får du jättegärna börja läsa. Lär känna mig! :)
Jag driver redan en blogg, FINAL PHOTOGRAPHY. Den sidan handlar dock nästan uteslutande om mitt intresse för foto. Det är här jag kommer att skriva av mig lite mer.
Som ni ser har båda bloggarna samma layout och färgtema. Mest för att jag är slö.
Nu hoppas jag mest att jag ska ha energi nog att orka uppdatera den här bloggen mer än en gång i månaden.
