Att jag blev kär i tjejer de första tio åren av mitt liv kanske betyder att jag försökte passa in på samhällets förväntningar om heterosexualitet, eller helt enkelt att sexualitet är social konstruerat. Skitsamma.

Min första kärlek hette Angelica. Jag minns hennes ansikte väldigt väl, jag minns inte riktigt hur hon var förutom att hon var väldigt blyg. Jag måste ha varit runt fyra år och jag kallade henne för "Angeligak".

Ibland brukade vi gömmas under kläderna i hallen och, vad jag minns, bara sitta och stirra på varandra. Nu när jag tänker efter var vår relation nog ganska creepy faktiskt.

Dödsstöten för vår romans kom när Angeligak flyttade till Stockholm för hennes pappa hade fått jobb på TV 4 eller SVT. Jag blev väldigt ledsen. Senast jag hörde något från henne satt hon med i ett barnprogram. Det är väl cirka 16 år sedan eller något åt det hållet...

Jag har faktiskt väldigt länge funderat på att försöka leta reda på henne. Det borde ju inte vara helt omöjligt nu när Facebook finns. Jag har ett gammalt foto från dagis med hennes efternamn på. Tänk om hon kommer ihåg mig. Å andra sidan - tänk om hon inte gör det. "Här kommer jag, skitläskig random bög som minns dig från min barndom och jag ska ÄTA UPP DIG".

Eller så tycker hon att det är sött.