Jag har två föräldrar. En mamma och en pappa. Mina äldsta och första bästa kompisar. Dom har varit gifta i 22 år. Kanske är det 23. Men vem räknar? Mina föräldrar gör det i alla fall. Inte för att deras äktenskap är långtråkigt eller jobbigt, tror jag. Snarare för att dom är väldigt stolta över sitt förhållande som stått emot en hel del blåsväder, som alla andra relationer.

Min mamma heter Maria och kommer från Hoting. Hon gillar sin hund Kaïla och dom där chokladtäckta marshmallowbitarna "Polly". Och min pappa. Hon är vårdlärare på Mittuniversitetet i Östersund. Innan mamma började undervisa var hon sjuksköterska.

Min pappa heter Jan och kommer från Hammerdal. Han gillar fotboll och att fiska. Och min mamma. Han är socionom på frivården i Östersund. Pappa utbildade om sig från militär när regementet i Östersund lade ner sin verksamhet. Eftersom pappa "sålde" sin anställning inom försvaret tillbaka till staten behövde han inte a något studielån. Jag är lite avundsjuk.

Mina föräldrar träffades när dom var på krogen. Pappa bjöd upp mamma till att dansa och min mor kunde inte säga nej till honom. Dels för att han var sjukt snygg, förstås. Men även för att pappa gick på kryckor och det var synd om honom. Ganska snart flyttade dom ihop. Första gången pappa träffade mina morföräldrar hade han och mamma varit ihop i en vecka, typ. Men dom ljög och sa att det var flera månader för annars skulle det kännas konstigt. Dom gifte sig samma dg som min bror blev döpt, i trädgården bakom huset.

Utseendemässigt är jag nog egentligen inte lik någon av mina föräldrar. Folk brukar inte tycka det iallafall. Jag tycker nog att jag är mest lik min pappa. Men jag är ännu mer lik min farbror. Det vore spännande om det visade sig att jag är hans barn istället. Trots att mina föräldrars sätt är väldigt olika så tycker jag själv att jag är en perfekt mixtur av båda deras beteenden.

Jag är väldigt glad att jag blev mina föräldrars barn. Jag är väldigt glad att båda finns där för mig i vått och torrt, att båda är i livet. Jag brukar bli lite ledsen ibland när jag vet att en dag kommer dom vara borta. Å andra sidan tror jag mig veta att människor aldrig försvinner helt.