Vår vän Emma
För några dagar sedan satt jag vid köksbordet och hade sjukt tråkigt. Utomhustemperaturen låg långt under noll, det var mulet och allmänt bara jävligt sovjetaktigt dystert.
Istället för att ta till mitt fantastiska knep som alltid fungerar i såna situationer (Super Mario) så fick jag en snilleblixt.
Jag skulle skapa en fanpage på Facebook som enbart behandlar ämnet Emma Lavesson.
Ämnet Emma Lavesson är väldigt intressant. Emma är en väldigt skön människa och en av dom få jag känner som förmodligen inte skulle bli skitsur ifall jag skapar en facebooksida om henne. Så jag gjorde det. Nu kan man läsa nyheter om Emma, se vilka evenemang hon ska gå på, posta fanbilder och mycket mycket mer! Allt är bara ett klick iväg. Men bäst av allt - man kan gilla henne. Och gillar man inte Emma är man fan dum i huvudet.
Istället för att ta till mitt fantastiska knep som alltid fungerar i såna situationer (Super Mario) så fick jag en snilleblixt.
Jag skulle skapa en fanpage på Facebook som enbart behandlar ämnet Emma Lavesson.
Ämnet Emma Lavesson är väldigt intressant. Emma är en väldigt skön människa och en av dom få jag känner som förmodligen inte skulle bli skitsur ifall jag skapar en facebooksida om henne. Så jag gjorde det. Nu kan man läsa nyheter om Emma, se vilka evenemang hon ska gå på, posta fanbilder och mycket mycket mer! Allt är bara ett klick iväg. Men bäst av allt - man kan gilla henne. Och gillar man inte Emma är man fan dum i huvudet.
Emma Lavesson - för att vissa människor helt enkelt är lite bättre.
(Klicka på någon av bilderna för att komma till facebooksidan)
Om dumma val
Ladies and gents (och ni andra, såklart).
När jag var 15 år gammal flyttade jag och min familj från skogen till Jämtlands mer centrala delar. Det var sommar, jag skulle börja gymnasiet och jag var hopplöst förälskad i en kille. Ni vet, sådär förälskad att det gör ont i hela kroppen. Sådär förälskad att man duschar för att känna värme och kunna låtsas att värmen egentligen kommer från honom. Sådär hopplöst förälskad att man ibland går förbi huset där han bor, sluter ögonen och känner hur man nästan kommit nära. Ligger vaken på natten. När jag väl sov drömde jag om h o n o m. Come to think of it, när jag var klarvaken drömde jag om honom. Jag är kanske lite läskig, men det är okej.
Varifrån den här käftsmällen till kärlek kom vet jag inte riktigt. Vi pratade inte särskilt ofta. När vi väl pratade var han ganska kort mot mig. Det var alltid jag som skrev till honom först, efter att ha stirrat på hans onlinestatus i MSN-fönstret väldigt länge och tänkt "skriv inte, skriv inte…".
Jag skulle börja samma gymnasieprogram som han gått under två års tid, vill jag minnas. Det var inte den här crushen som gjorde att jag valde inriktningen och skolan som jag gjorde, brukar jag intala mig själv. Men det kanske var en bidragande faktor. Kanske var det dumt. Mediaprogrammet ger en ganska usel utsikt. Man läser för fan inte ens Matte B under de tre åren. Kanske var det smart. Jag gick ut med toppbetyg och jag är säker på att jag inte gjort det ifall jag läst natur eller samhälle.
Några år senare var förälskelsen som bortblåst. Jag var 17 år och skulle åka på festival i de värmländska skogarna med mina vänner. En kille jag chattat med på ett community online skulle också dit. Han bodde i Örebro. Vi hade en del gemensamma intressen. Båda älskade synth. Vi hade bestämt att vi skulle träffas på campingområdet, säga hej och supa ikapp. Det gjorde vi också. Vi spenderade väldigt mycket tid ihop. Jag har nog aldrig varit så kär som när vi röjde sönder och samman under spelningen av VNV Nation sista kvällen. På bussresan hem till Östersund mådde jag så j ä v l a dåligt. Kombinationen bakfylla/inte sova på tre nätter/vara långt ifrån den man är nykär i fungerade inte särskilt bra.
Vi inledde ett distansförhållande när han flyttade till Uppsala för att läsa teologi. När jag tog studenten flyttade jag till Uppsala. Jag brukar intala mig själv att jag flyttade hit för att plugga socialpsykologi. Egentligen var det mest ett sista minuten-val av fristående kurs. Jag ville ju flytta till h o n o m. Kanske var det jävligt dumt. Kanske skulle man ha läst program istället och faktiskt blivit något. Kanske var det smart.
Jag håller nog fast vid att det var smart, trots att det tog slut.
Mest vill jag nog påminna mig själv om att fortsätta göra dumma val. Följa magkänslan lite. Tillåta sig själv vara efterklok och bara skita i att allt gick åt helvete tillslut. Allt är ändå bara atomer.
Nu är jag mest bara kär hela tiden. Eller jag kanske intalar mig själv det. Mest för att jag v e t att kärlek alltid leder till något bra i slutändan. Till exempel att man bor i ett helt fantastiskt kollektiv med fyra kloka vuxna och världens sötaste unge.
När jag börjar göra rationella val får ni jättegärna skjuta mig. Typ. Puss!
När jag var 15 år gammal flyttade jag och min familj från skogen till Jämtlands mer centrala delar. Det var sommar, jag skulle börja gymnasiet och jag var hopplöst förälskad i en kille. Ni vet, sådär förälskad att det gör ont i hela kroppen. Sådär förälskad att man duschar för att känna värme och kunna låtsas att värmen egentligen kommer från honom. Sådär hopplöst förälskad att man ibland går förbi huset där han bor, sluter ögonen och känner hur man nästan kommit nära. Ligger vaken på natten. När jag väl sov drömde jag om h o n o m. Come to think of it, när jag var klarvaken drömde jag om honom. Jag är kanske lite läskig, men det är okej.
Varifrån den här käftsmällen till kärlek kom vet jag inte riktigt. Vi pratade inte särskilt ofta. När vi väl pratade var han ganska kort mot mig. Det var alltid jag som skrev till honom först, efter att ha stirrat på hans onlinestatus i MSN-fönstret väldigt länge och tänkt "skriv inte, skriv inte…".
Jag skulle börja samma gymnasieprogram som han gått under två års tid, vill jag minnas. Det var inte den här crushen som gjorde att jag valde inriktningen och skolan som jag gjorde, brukar jag intala mig själv. Men det kanske var en bidragande faktor. Kanske var det dumt. Mediaprogrammet ger en ganska usel utsikt. Man läser för fan inte ens Matte B under de tre åren. Kanske var det smart. Jag gick ut med toppbetyg och jag är säker på att jag inte gjort det ifall jag läst natur eller samhälle.
Några år senare var förälskelsen som bortblåst. Jag var 17 år och skulle åka på festival i de värmländska skogarna med mina vänner. En kille jag chattat med på ett community online skulle också dit. Han bodde i Örebro. Vi hade en del gemensamma intressen. Båda älskade synth. Vi hade bestämt att vi skulle träffas på campingområdet, säga hej och supa ikapp. Det gjorde vi också. Vi spenderade väldigt mycket tid ihop. Jag har nog aldrig varit så kär som när vi röjde sönder och samman under spelningen av VNV Nation sista kvällen. På bussresan hem till Östersund mådde jag så j ä v l a dåligt. Kombinationen bakfylla/inte sova på tre nätter/vara långt ifrån den man är nykär i fungerade inte särskilt bra.
Vi inledde ett distansförhållande när han flyttade till Uppsala för att läsa teologi. När jag tog studenten flyttade jag till Uppsala. Jag brukar intala mig själv att jag flyttade hit för att plugga socialpsykologi. Egentligen var det mest ett sista minuten-val av fristående kurs. Jag ville ju flytta till h o n o m. Kanske var det jävligt dumt. Kanske skulle man ha läst program istället och faktiskt blivit något. Kanske var det smart.
Jag håller nog fast vid att det var smart, trots att det tog slut.
Mest vill jag nog påminna mig själv om att fortsätta göra dumma val. Följa magkänslan lite. Tillåta sig själv vara efterklok och bara skita i att allt gick åt helvete tillslut. Allt är ändå bara atomer.
Nu är jag mest bara kär hela tiden. Eller jag kanske intalar mig själv det. Mest för att jag v e t att kärlek alltid leder till något bra i slutändan. Till exempel att man bor i ett helt fantastiskt kollektiv med fyra kloka vuxna och världens sötaste unge.
När jag börjar göra rationella val får ni jättegärna skjuta mig. Typ. Puss!
Här händer det inte mycket
...trots att jag egentligen har helt sjukt mycket att uppdatera om. Det kommer snart en bloggdump med fem miljoner inlägg (eller åtminstone två-tre stycken) som handlar om Palermofyllor, radiosändningar och gasquer. Så stay tuned! Jag vet inte hur länge du behöver stay tuned. Kanske tills på torsdag för jag har ganska mycket att göra. Men stay tuned!
Att klippa sig en gång i veckan (och att ta konsekvenserna av det)
Idag klippte jag mig. Igen. För er som inte vet gör jag det här väldigt ofta. Speciellt när jag är full och då brukar det inte gå så bra.
Idag gick det inte heller så bra, vilket både märks på håret och minen i bild ett, till vänster. But then I LOL'd.
Konsekvensen av att klippa sig väldigt ofta är att man får mindre och mindre att arbeta med och nu börjar mängden hår bli försvinnande liten. Men det är okej. Det lär ju sluta med att jag snaggar mig ändå.
(Egentligen ser det inte lika dåligt ut som på bilden. Men det ser ganska dåligt ut. Puss)
Mig blir du snart kär i
Jag funderar ganska ofta över det här med bilder på facebook.
Jag har någon slags fantasi om att människor man blir vän med åtminstone bläddrar igenom ens sida lite snabbt, kollar in bilder och så. Det här gör mig lite nervös för det finns typ inte en enda taggad bild med mig i där jag ser normal ut. Jag ser verkligen helt handikappad ut på varje bild. Så jag har gjort ett litet urplock av dom absolut värsta bilderna for your entertainment. Enjoy!
Jag måste reservera mig för att ta bort det här inlägget om ett tag, alternativt göra en 2.0-version med eventuella snygga bilder på mig själv. Det lutar mest åt att jag tar bort hela inlägget.
Annars kan ni ju bara kolla alla mina taggade foton på fejjan... Åh, herregud.
Det här med sjukt välförtjänade pauser
I fredags tog jag mitt pick och pack. For till Stockholm. Hälsade på Emilie. Det var alldeles för längesen.
Efter all stress med allt möjligt dramatiskt som hänt sedan nyår kände jag bara att det var dags för lite miljöombyte.
Vanligtvis ogillar jag huvudstaden starkt. Förmodligen på grund av den totala anonymiteten och för att Stockholm är väldigt förknippad med sjukliga bakfyllor för min del. Den här gången var det annorlunda. Att inte bli igenkänd var precis vad jag behövde. Jag behövde fuldansa till skitkass musik, hångla med någon helt okänd, råka fimpa på någon i rökpausen. Så vi stack till Kolingsborg och Paradise.
Och Paradise var som, ja... Paradise brukar vara. Väldigt stereotypt HBTQ-inriktat med drag queens och schlager, Lady Gaga och glitter. Jag gillar't.
I dimman träffade vi Victor och Erik som vi sedan svansade efter till Sundbyberg för mer vin, skitsnack och småbråk. När klockan började närma sig sju lämnade vi Victor i hans säng och tog bussen till Odenplan, kollade på Big Bang Theory och somnade i hög på varandra. En typisk grej som brukar kunna bli pinsam dagen efter när muntorrheten är extrem och huvudvärken bultar i huvudet. Men så var det inte riktigt. Vi drack kaffe, pratade lite. Borstade tänderna. Laddade om.
På lördagkvällen kom Gabbi över till Emilie och det kändes lite som förut igen. Vi spelade Chicago, drack billigt skitvin och blev peppade inför en utekväll som blev kortare än väntat. Vi kom till Marie Laveau vid två och hann vara där en timme. Men kul hade vi iallafall.
Klockan tio väcks jag av att någon springer upp och ner i trapphuset. Det tar liksom aldrig slut. Efter ett tag reser jag mig upp i soffan, sjukt sur och beredd att öppna ytterdörren och skrika på idioten som kör ett aerobicspass i ett så lyhört hus men inser ganska snabbt att det är utifrån ljudet kommer. Emilie konstaterar att det är någon fellow som bestämt sig för att piska sina mattor. Jag ville dö. Men vi tog oss upp, drog ner på stan, kollade lite i butiker och träffade sedan upp min mamma och pappa som också tagit sig en weekend i Stockholm. Dom bjöd oss på middag på O'Learys på Centralstationen.
Helgen började lida mot sitt slut men innan jag drog tillbaka till Uppsala möttes jag och Erik upp vid Slussen och gick på ett litet ställe som heter Indigo. Väldigt mysigt. Erik drack rödtjut, jag drack min första dubbla espresso någonsin. Kände mig Parkinsonsjuk ett tag, koffeinkicken går inte att beskriva. Men trevligt var det iallafall. Jag hoppas på att få göra om det här snart. Stockholm verkar liksom vara en helt okej grej. Bara man ger det en chans.
If people were rain
Min somnologidebut
För ett tag sedan provade typ alla mina kompisar med Android-telefoner ett program som heter Sleep as An Droid. Det är ett program som med hjälp av bland annat telefonens rörelsesensor mäter hur ens sömnvanor ser ut. Med tanke på att jag har haft ganska stora problem med sömn till och från sen högstadiet tänkte jag mäta hur jag sover under en natt.
Nu vet jag att det är viktigt att förhålla sig kritisk till såna här program, men när mina kompisar provat programmet har dom ofta fått en ganska normalfördelad kurva mellan REM-sömn och djupsömn, där REM-sömnen ökat under natten för att få flest toppar mot morgonen. Det betyder att dom sover ganska bra och "normalt".
Jag hade REM-sömn i början av natten. Chill att drömma lite, sådär. Men resten av natten var det bara små, små kullar på mätaren, vilket betyder att jag djupsovit typ hela natten och jag fattar inte riktigt hur det går ihop med att jag sover dåligt.
Jag vet inte om jag ska tycka att programmet är dåligt eller om jag ska börja oroa mig lite, haha.
