Ladies and gents (och ni andra, såklart).

När jag var 15 år gammal flyttade jag och min familj från skogen till Jämtlands mer centrala delar. Det var sommar, jag skulle börja gymnasiet och jag var hopplöst förälskad i en kille. Ni vet, sådär förälskad att det gör ont i hela kroppen. Sådär förälskad att man duschar för att känna värme och kunna låtsas att värmen egentligen kommer från honom. Sådär hopplöst förälskad att man ibland går förbi huset där han bor, sluter ögonen och känner hur man nästan kommit nära. Ligger vaken på natten. När jag väl sov drömde jag om h o n o m. Come to think of it, när jag var klarvaken drömde jag om honom. Jag är kanske lite läskig, men det är okej.
Varifrån den här käftsmällen till kärlek kom vet jag inte riktigt. Vi pratade inte särskilt ofta. När vi väl pratade var han ganska kort mot mig. Det var alltid jag som skrev till honom först, efter att ha stirrat på hans onlinestatus i MSN-fönstret väldigt länge och tänkt "skriv inte, skriv inte…".
Jag skulle börja samma gymnasieprogram som han gått under två års tid, vill jag minnas. Det var inte den här crushen som gjorde att jag valde inriktningen och skolan som jag gjorde, brukar jag intala mig själv. Men det kanske var en bidragande faktor. Kanske var det dumt. Mediaprogrammet ger en ganska usel utsikt. Man läser för fan inte ens Matte B under de tre åren. Kanske var det smart. Jag gick ut med toppbetyg och jag är säker på att jag inte gjort det ifall jag läst natur eller samhälle.

Några år senare var förälskelsen som bortblåst. Jag var 17 år och skulle åka på festival i de värmländska skogarna med mina vänner. En kille jag chattat med på ett community online skulle också dit. Han bodde i Örebro. Vi hade en del gemensamma intressen. Båda älskade synth. Vi hade bestämt att vi skulle träffas på campingområdet, säga hej och supa ikapp. Det gjorde vi också. Vi spenderade väldigt mycket tid ihop. Jag har nog aldrig varit så kär som när vi röjde sönder och samman under spelningen av VNV Nation sista kvällen. På bussresan hem till Östersund mådde jag så j ä v l a dåligt. Kombinationen bakfylla/inte sova på tre nätter/vara långt ifrån den man är nykär i fungerade inte särskilt bra.
Vi inledde ett distansförhållande när han flyttade till Uppsala för att läsa teologi. När jag tog studenten flyttade jag till Uppsala. Jag brukar intala mig själv att jag flyttade hit för att plugga socialpsykologi. Egentligen var det mest ett sista minuten-val av fristående kurs. Jag ville ju flytta till h o n o m. Kanske var det jävligt dumt. Kanske skulle man ha läst program istället och faktiskt blivit något. Kanske var det smart.

Jag håller nog fast vid att det var smart, trots att det tog slut.

Mest vill jag nog påminna mig själv om att fortsätta göra dumma val. Följa magkänslan lite. Tillåta sig själv vara efterklok och bara skita i att allt gick åt helvete tillslut. Allt är ändå bara atomer.

Nu är jag mest bara kär hela tiden. Eller jag kanske intalar mig själv det. Mest för att jag v e t att kärlek alltid leder till något bra i slutändan. Till exempel att man bor i ett helt fantastiskt kollektiv med fyra kloka vuxna och världens sötaste unge.
När jag börjar göra rationella val får ni jättegärna skjuta mig. Typ. Puss!