I fredags träffade jag Paulina när hon skulle hem från stan, vi hann gå en bit tills vi kom fram till en korsning med trafikljus. Hon rullade fram barnvagnen och tryckte på knappen.

Innan jag berättar vidare måste jag passa på att nämna det faktum att lampan vid knappen på övergångsställen med trafikljus slocknar någon sekund innan det faktiskt slår om till grönt. Detta hade tydligen inte Paulina reflekterat över förrän för någon månad sedan, men eftersom jag är så observant (och ödmjuk också, för den delen) lade jag märke till det när jag var liten småunge typ.

HUR SOM HELST. Paulina lutar sig åt mitt håll och överröstar trafiken: "tänk om det här är gången lampan inte slocknar utan går sönder, så går vi mitt ut i vägen med barnvagn och allt! Haha!".

Jag blir med ens helt hypnotiserad vid tanken. Jag har tänkt på det Paulina sa förut, men nu kan jag inte släppa det. Kanske för att tanken känns mer legitim ifall någon annan reflekterat över att det faktiskt SKULLE kunna hända.

Herregud, nu sitter jag och ryser.

Det här skulle egentligen bli ett inlägg om att jag hatar att man inte kan dubbelkolla så att det är låst på handikapptoaletter eller att man aldrig kan hitta ett komfortabelt ställe i munnen att vila tungan på, men nu inser jag att jag är helt fascinerad vid tanken att lampan vid tryckknappen kan gå sönder istället för släckas.

Hjälp!

Postar en bild på mig själv istället. Och glitterrenen. Enjoy.