Uppsatsslakten 2011
I torsdags var det dags för opponeringar av dom C-uppsatser som vi haft ångest för i typ ett halvår. Antalet sömnlösa nätter jag haft under höstterminen överstiger verkligen gränsen för vad som är okej. Men, trots diverse skit som inträffat lyckades jag få in en helt sjukt dålig uppsats. Jag var väldigt nöjd över att den gick igenom, hur som helst. Kanske var det för att min uppsatshandledare tyckte sjukt synd om mig för att det tog slut mellan mig och mitt ex fyra dagar innan inlämning. Men det sket jag i. Att min handledare kanske tyckte så, alltså.
Egentligen var jag mer nervös att opponera på en annan bruds uppsats än att bli opponerad på själv. Mest för att det alltid snackas så mycket om hur jobbigt det är med dåliga opponenter, att det är så jävla tråkigt att inte få vettig kritik och så vidare. Visserligen kände jag tjejen vars uppsats jag skulle ventilera om, men jag var liksom rädd att examinatorn (typ C-kursens slutboss) skulle ge mig skäll för att jag var dålig. Men det gick ganska bra, tycker jag.
Annat var det med min uppsats.
Herregud.
Egentligen får jag bara lust att lämna det där och posta inlägget, men den kopiösa mängd ångest som vällde över mig när det gång på gång påpekades helt jävla BEFÄNGDA påståenden jag gjort i min text är alldeles för stor för att lämna det onämnt.
Jag hade på flera ställen, för det första, skrivit påståenden som jag absolut inte kan stå för överhuvudtaget. Varför jag till exempel skrivit att olika sexualiteter har en mycket mer påtaglig skillnad än maskulinitet och femininitet har, det vet jag inte. Varför jag skrivit att USA och Sverige har liknande kontexter, det vet jag inte.
Vidare sög mitt språk i uppsatsen pung.
Det hela rundades av med "men jag tycker verkligen att uppsatsen var jättebra...". Då ville jag dö. För det är något man säger när man inte har något bra att säga om uppsatsen egentligen. Och jag förstår verkligen min opponent.
Jag förstår liksom inte varför jag valde ett sjukt svårt ämne och en metod jag aldrig ens hört talas om tidigare. Det är ju lite som att skjuta sig själv i foten BARA FÖR ATT.
Detta till trots är jag sjukt nöjd att skiten bara är över och att jag imorgon börjar läsa en A-kurs i genusvetenskap.
Kommentarer
Trackback
