22.46
I en dröm gick jag genom ett fruset, tyst och vitt Stockholm. Överallt låg människor på marken och gjorde snöänglar. De skrattade och grät på Götgatsbacken, i Humlegården och drev på isflak över Riddarfjärden.
I timmar bättrade de på sina avbilder i den kristallina snön, som för att övertyga mig att änglarna på den frusna marken egentligen betydde något.
Men de visste att våren skulle komma, att deras avbilder skulle smälta bort och att allt skulle bli genomskådligt.
Allt skulle bli som vanligt.
Tulpanerna i Vitabergsparken skulle åter spira, tunnelbanetågen skulle få kullerstenarna att åter skallra och den ledsna anonymitet bara en svensk kan bära skulle åter tryckas tillbaka, inåt.
När jag öppnade mina ögonlock den morgonen visste jag att inget skulle bli sig likt. Och när jag blickade ut genom persiennerna, ner på gården, var det enda jag såg din snöängel du lämnat som ett avtryck innan du försvann.
I timmar bättrade de på sina avbilder i den kristallina snön, som för att övertyga mig att änglarna på den frusna marken egentligen betydde något.
Men de visste att våren skulle komma, att deras avbilder skulle smälta bort och att allt skulle bli genomskådligt.
Allt skulle bli som vanligt.
Tulpanerna i Vitabergsparken skulle åter spira, tunnelbanetågen skulle få kullerstenarna att åter skallra och den ledsna anonymitet bara en svensk kan bära skulle åter tryckas tillbaka, inåt.
När jag öppnade mina ögonlock den morgonen visste jag att inget skulle bli sig likt. Och när jag blickade ut genom persiennerna, ner på gården, var det enda jag såg din snöängel du lämnat som ett avtryck innan du försvann.
