Diskens förhållande till universums existens
Ibland diskar jag.
Hör och häpna.
Oftast diskar jag för att hela köket är täckt i porslin, glas och metall som stått och dragit åt sig matrester i flera dagar och så har fräscha killar det inte.
Söndagar är perfekta diskdagar. Jag brukar inte ha så mycket att göra. Ända sedan barnsben är jag dessutom itutad att söndagar är de obligatoriska städdagarna och idag hade jag att välja mellan att ta JIF-sprayen och köra badrummet eller att diska och nu gäller det att prioritera (det vill säga, välja alternativet som framkallar kväljningar minst. Är man tre snubbar med tillhörande pojk- och flickvänner som delar lägenhet… Ja, ni vet).
Ibland diskar jag för att det är meditativt.
Ofta blir det en blandning av båda anledningarna.
Ibland när jag diskar suddas gränserna mellan makro- och mikrokosmos ut. Atomer är ett oändligt nätverk i förhållande till varandra som påverkar hela universum av varenda liten beröring. Molekylerna som skaver mot varandra befinner sig på en bråkdel av världsalltets tidslinje, som av en underlig händelse (åter)skapar sig självt. Och där står jag, medveten om att min existens och ens chans till att finnas under den bråkdel av tid det finns förutsättningar för liv i det stora hela egentligen är obefintlig. Och jag diskar.
Ibland skriver jag också blogginlägg. Främst för att skjuta upp skittråkiga saker som att diska.
Hör och häpna.
Oftast diskar jag för att hela köket är täckt i porslin, glas och metall som stått och dragit åt sig matrester i flera dagar och så har fräscha killar det inte.
Söndagar är perfekta diskdagar. Jag brukar inte ha så mycket att göra. Ända sedan barnsben är jag dessutom itutad att söndagar är de obligatoriska städdagarna och idag hade jag att välja mellan att ta JIF-sprayen och köra badrummet eller att diska och nu gäller det att prioritera (det vill säga, välja alternativet som framkallar kväljningar minst. Är man tre snubbar med tillhörande pojk- och flickvänner som delar lägenhet… Ja, ni vet).
Ibland diskar jag för att det är meditativt.
Ofta blir det en blandning av båda anledningarna.
Ibland när jag diskar suddas gränserna mellan makro- och mikrokosmos ut. Atomer är ett oändligt nätverk i förhållande till varandra som påverkar hela universum av varenda liten beröring. Molekylerna som skaver mot varandra befinner sig på en bråkdel av världsalltets tidslinje, som av en underlig händelse (åter)skapar sig självt. Och där står jag, medveten om att min existens och ens chans till att finnas under den bråkdel av tid det finns förutsättningar för liv i det stora hela egentligen är obefintlig. Och jag diskar.
Ibland skriver jag också blogginlägg. Främst för att skjuta upp skittråkiga saker som att diska.
En lättsam suck i en TV-soffa
Ikväll när jag och Mackan tittade på TV dök Plura upp i rutan.
Taget ganska fritt från sitt sammanhang berättade Plura för David Hellenius hur det kan anses vara fåfängt att klä sig i kavaj till vardags eftersom uppklädnad är något man gör för att attrahera någon av motsatt kön.
Jag suckade lite.
Mackan tittade på mig och frågade om det är så att sådana uttalanden kan störa mig. För den oinvigde bör påpekas att Plura här gjorde något som många inte egentligen höjer på ögonbrynen åt: han påpekade att det självklart är så att män klär upp sig för att attrahera kvinnor.
Det här exemplet kan, och lär, egentligen ses som ganska banalt av många.
Kanske handlar det om att välja sina strider och uppmärksamma hur personer som attraheras av människor av samma kön blir avrättade i Mellanöstern snarare än att sucka över smågrejer som folk gör i Sverige som egentligen inte har någon politisk betydelse.
Fast ändå. Den senaste tiden har heteronormen varit mer påtagligt närvarande i mitt liv än den brukar. När jag valde att komma ut påbörjades en process för mig som handlade mycket om att kavla upp ärmarna, visa lite jävlar anamma och inte vara så lättstött - att föra en kamp för ett rättvisare samhälle. Nu kan jag se heteronormen som något inlärt och självklart hos många, snarare än att jag känner mig hotad och rädd av den - trots att jag varit där också.
Sedan årsskiftet har jag träffat killen jag idag är tillsammans med. Trots att vi träffats sedan januari vet hans föräldrar inte om att jag finns än. För mig spelar det egentligen ingen roll alls - det är ju med honom, inte hans föräldrar, jag vill vara.
Men jag tänker tillbaka på hur det var.
Att ständigt gå runt med tanken att kunna bli avvisad från de man älskar mest i hela världen, trots att risken är liten. Någonstans vet man inte hur de kommer att reagera. Rädslan för att bli ensam är starka hos många. För några veckor sedan träffade jag några av hans kompisar och jag var så stolt över honom. Att han vågade vara sig själv och visa vem han är. Att han tog steget som många än idag inte vågar ta. Samtidigt är det så bisarrt att det faktiskt måste göras.
Kanske stör de små uppmärksammanden av heterosexualitetens centrala plats i samhället mig av anledningen att de ger ledtrådar om något som är större. Större än det banala i att se problemet med att Plura pratar om kavajer som tjejmagnetism. Det självklara antagandet att män ska attrahera kvinnor blir en påminnelse om att vi, de andra, ständigt rör oss i ett samhälle som länge varit ämnade åt de som lever efter specifika spelregler. Och det stör mig förbannat mycket att jag ända fram tills för några år sedan tyckte att alla som inte är heterosexuella får rätta sig efter hur samhället är format för en majoritet.
Så därför suckar jag ibland, när jag tittar på TV med Mackan.
Sedan kavlar jag upp ärmarna, blir förbannad och tänker: "nu jävlar. Nu jävlar är det dags igen."
Taget ganska fritt från sitt sammanhang berättade Plura för David Hellenius hur det kan anses vara fåfängt att klä sig i kavaj till vardags eftersom uppklädnad är något man gör för att attrahera någon av motsatt kön.
Jag suckade lite.
Mackan tittade på mig och frågade om det är så att sådana uttalanden kan störa mig. För den oinvigde bör påpekas att Plura här gjorde något som många inte egentligen höjer på ögonbrynen åt: han påpekade att det självklart är så att män klär upp sig för att attrahera kvinnor.
Det här exemplet kan, och lär, egentligen ses som ganska banalt av många.
Kanske handlar det om att välja sina strider och uppmärksamma hur personer som attraheras av människor av samma kön blir avrättade i Mellanöstern snarare än att sucka över smågrejer som folk gör i Sverige som egentligen inte har någon politisk betydelse.
Fast ändå. Den senaste tiden har heteronormen varit mer påtagligt närvarande i mitt liv än den brukar. När jag valde att komma ut påbörjades en process för mig som handlade mycket om att kavla upp ärmarna, visa lite jävlar anamma och inte vara så lättstött - att föra en kamp för ett rättvisare samhälle. Nu kan jag se heteronormen som något inlärt och självklart hos många, snarare än att jag känner mig hotad och rädd av den - trots att jag varit där också.
Sedan årsskiftet har jag träffat killen jag idag är tillsammans med. Trots att vi träffats sedan januari vet hans föräldrar inte om att jag finns än. För mig spelar det egentligen ingen roll alls - det är ju med honom, inte hans föräldrar, jag vill vara.
Men jag tänker tillbaka på hur det var.
Att ständigt gå runt med tanken att kunna bli avvisad från de man älskar mest i hela världen, trots att risken är liten. Någonstans vet man inte hur de kommer att reagera. Rädslan för att bli ensam är starka hos många. För några veckor sedan träffade jag några av hans kompisar och jag var så stolt över honom. Att han vågade vara sig själv och visa vem han är. Att han tog steget som många än idag inte vågar ta. Samtidigt är det så bisarrt att det faktiskt måste göras.
Kanske stör de små uppmärksammanden av heterosexualitetens centrala plats i samhället mig av anledningen att de ger ledtrådar om något som är större. Större än det banala i att se problemet med att Plura pratar om kavajer som tjejmagnetism. Det självklara antagandet att män ska attrahera kvinnor blir en påminnelse om att vi, de andra, ständigt rör oss i ett samhälle som länge varit ämnade åt de som lever efter specifika spelregler. Och det stör mig förbannat mycket att jag ända fram tills för några år sedan tyckte att alla som inte är heterosexuella får rätta sig efter hur samhället är format för en majoritet.
Så därför suckar jag ibland, när jag tittar på TV med Mackan.
Sedan kavlar jag upp ärmarna, blir förbannad och tänker: "nu jävlar. Nu jävlar är det dags igen."
