Ibland diskar jag.
Hör och häpna.
Oftast diskar jag för att hela köket är täckt i porslin, glas och metall som stått och dragit åt sig matrester i flera dagar och så har fräscha killar det inte.

Söndagar är perfekta diskdagar. Jag brukar inte ha så mycket att göra. Ända sedan barnsben är jag dessutom itutad att söndagar är de obligatoriska städdagarna och idag hade jag att välja mellan att ta JIF-sprayen och köra badrummet eller att diska och nu gäller det att prioritera (det vill säga, välja alternativet som framkallar kväljningar minst. Är man tre snubbar med tillhörande pojk- och flickvänner som delar lägenhet… Ja, ni vet).

Ibland diskar jag för att det är meditativt.
Ofta blir det en blandning av båda anledningarna.

Ibland när jag diskar suddas gränserna mellan makro- och mikrokosmos ut. Atomer är ett oändligt nätverk i förhållande till varandra som påverkar hela universum av varenda liten beröring. Molekylerna som skaver mot varandra befinner sig på en bråkdel av världsalltets tidslinje, som av en underlig händelse (åter)skapar sig självt. Och där står jag, medveten om att min existens och ens chans till att finnas under den bråkdel av tid det finns förutsättningar för liv i det stora hela egentligen är obefintlig. Och jag diskar.

Ibland skriver jag också blogginlägg. Främst för att skjuta upp skittråkiga saker som att diska.