Till dig som lyser med din frånvaro

Skynda dig! Jag ligger vaken om natten
sängen hemsöks av fantomvärme
medan urverket tickticktickar

Jag kan inte tänka runt tanken
att mina chanser passerat
att jag ska lyssna på regnet om natten
här själv



skynda dig! Jag ligger vaken om natten

21:56

Känslan av att inget varar för evigt:
att "happily ever after" såldes in för bra
och känslan av att vara okej med det
att nöja sig

att kärleken är evig
men föränderlig

att se skönheten i någon
som går ut genom dörren

som släpper nyckeln
genom dörrinkastet

klirr klirr

att vara medveten om att du lever
här och nu
och att du kommer att överleva

19.18

Utanför hans hus, blå linje

jag tittar upp, men gräver ner

skapar en arkeologi av oss

& även om jag "saknar självrespekt"

slår du och jag att vara ensam

& verkligheten: slår mig.

Förlåt oss.


11.30

Jag minns en heterofascism och happily ever after-ideal. Jag minns oroliga frågor i BUP.nus frågelåda. Vita väggar som gör rummen större och en evig längtan till världen utanför där allt skulle vara så mycket bättre. Allt skulle förbli detsamma men lättare att hantera, sades det.





Det är tisdag. Det är november.

Är 24 år.

Mår bra nu.

Diskens förhållande till universums existens

Ibland diskar jag.
Hör och häpna.
Oftast diskar jag för att hela köket är täckt i porslin, glas och metall som stått och dragit åt sig matrester i flera dagar och så har fräscha killar det inte.

Söndagar är perfekta diskdagar. Jag brukar inte ha så mycket att göra. Ända sedan barnsben är jag dessutom itutad att söndagar är de obligatoriska städdagarna och idag hade jag att välja mellan att ta JIF-sprayen och köra badrummet eller att diska och nu gäller det att prioritera (det vill säga, välja alternativet som framkallar kväljningar minst. Är man tre snubbar med tillhörande pojk- och flickvänner som delar lägenhet… Ja, ni vet).

Ibland diskar jag för att det är meditativt.
Ofta blir det en blandning av båda anledningarna.

Ibland när jag diskar suddas gränserna mellan makro- och mikrokosmos ut. Atomer är ett oändligt nätverk i förhållande till varandra som påverkar hela universum av varenda liten beröring. Molekylerna som skaver mot varandra befinner sig på en bråkdel av världsalltets tidslinje, som av en underlig händelse (åter)skapar sig självt. Och där står jag, medveten om att min existens och ens chans till att finnas under den bråkdel av tid det finns förutsättningar för liv i det stora hela egentligen är obefintlig. Och jag diskar.

Ibland skriver jag också blogginlägg. Främst för att skjuta upp skittråkiga saker som att diska.

En lättsam suck i en TV-soffa

Ikväll när jag och Mackan tittade på TV dök Plura upp i rutan.
Taget ganska fritt från sitt sammanhang berättade Plura för David Hellenius hur det kan anses vara fåfängt att klä sig i kavaj till vardags eftersom uppklädnad är något man gör för att attrahera någon av motsatt kön.

Jag suckade lite.
Mackan tittade på mig och frågade om det är så att sådana uttalanden kan störa mig. För den oinvigde bör påpekas att Plura här gjorde något som många inte egentligen höjer på ögonbrynen åt: han påpekade att det självklart är så att män klär upp sig för att attrahera kvinnor.

Det här exemplet kan, och lär, egentligen ses som ganska banalt av många.
Kanske handlar det om att välja sina strider och uppmärksamma hur personer som attraheras av människor av samma kön blir avrättade i Mellanöstern snarare än att sucka över smågrejer som folk gör i Sverige som egentligen inte har någon politisk betydelse.

Fast ändå. Den senaste tiden har heteronormen varit mer påtagligt närvarande i mitt liv än den brukar. När jag valde att komma ut påbörjades en process för mig som handlade mycket om att kavla upp ärmarna, visa lite jävlar anamma och inte vara så lättstött - att föra en kamp för ett rättvisare samhälle. Nu kan jag se heteronormen som något inlärt och självklart hos många, snarare än att jag känner mig hotad och rädd av den - trots att jag varit där också.

Sedan årsskiftet har jag träffat killen jag idag är tillsammans med. Trots att vi träffats sedan januari vet hans föräldrar inte om att jag finns än. För mig spelar det egentligen ingen roll alls - det är ju med honom, inte hans föräldrar, jag vill vara.
Men jag tänker tillbaka på hur det var.
Att ständigt gå runt med tanken att kunna bli avvisad från de man älskar mest i hela världen, trots att risken är liten. Någonstans vet man inte hur de kommer att reagera. Rädslan för att bli ensam är starka hos många. För några veckor sedan träffade jag några av hans kompisar och jag var så stolt över honom. Att han vågade vara sig själv och visa vem han är. Att han tog steget som många än idag inte vågar ta. Samtidigt är det så bisarrt att det faktiskt måste göras.

Kanske stör de små uppmärksammanden av heterosexualitetens centrala plats i samhället mig av anledningen att de ger ledtrådar om något som är större. Större än det banala i att se problemet med att Plura pratar om kavajer som tjejmagnetism. Det självklara antagandet att män ska attrahera kvinnor blir en påminnelse om att vi, de andra, ständigt rör oss i ett samhälle som länge varit ämnade åt de som lever efter specifika spelregler. Och det stör mig förbannat mycket att jag ända fram tills för några år sedan tyckte att alla som inte är heterosexuella får rätta sig efter hur samhället är format för en majoritet.

Så därför suckar jag ibland, när jag tittar på TV med Mackan.
Sedan kavlar jag upp ärmarna, blir förbannad och tänker: "nu jävlar. Nu jävlar är det dags igen."

20.17

Det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg som faktiskt handlar om vad jag gör, hur jag mår, var jag är på väg.

Närmare bestämt nyårsdagen.

Eftersom jag ser i besöksstatistiken att det finns en skara extremt trogna läsare som går in varje vecka med något slags hopp om att jag ska uppdatera kanske jag bär på någon slags skyldighet att beskriva läget. Kanske kräver jag bara er uppmärksamhet. (Som i BEKRÄFTA MIG SNÄLLA ANNARS DÖR JAG för så är jag lite ibland, just nu. En skör liten blomma, typ)

Snart har tre månader passerat. Tre månader är inte alls lång tid men mycket har hänt. Jag har varit på vindejt med Sara. Jag har varit på tequiladejt med Sara. Jag har jobbat alldeles för lite. Jag har tjuvrökt med Magnus. (För Magnus har flyttat hem, oh happy day don't ever leave me again) Jag har varit magsjuk. Jag har varit bäst i världen och jag har önskat att jag inte funnits och det har funnits ett svart hål någonstans som det letade sig ljus till för att jag har varit bäst i världen. Och tvärtom. Någonstans mitt i allt detta har jag också lyckats skrapa ihop en examen. Och nu senast inser jag att jag är 23 år och har skrivit den här listan och att jag känner mig som trash och att jag borde växa upp. Men det hinns.

Trots att det hela känns väldigt "eat, sleep, repeat" är jag nog överlag ganska nöjd med mitt liv. Fan, vad det tog emot att skriva det där.

Jag gick för övrigt på dejten jag berättade om i förra inlägget. För någon vecka sen landade vi i att det här är ju skitnajs så Fredrik is now in a committed relationship. Fantastiskt.

0.14


varje gång du möter min blick blir min värld en aning större

21.12



22.09

 
han bär på den skam
jag en gång burit
han bär på ett löfte
om en bättre framtid

01.29


2012 -> 2013

Vanligtvis brukar jag slås av en del ångest runt nyår. Mest för att åren ofta känns bortkastade på något sätt. Det händer ofta inte så mycket under ett år, men 2012 får ses som ett undantag.
 
2012 var ett fantastiskt år.
 
Egentligen hände inte mycket förrän natten till fredagen den 13 april. Just då, på en tågperrong på Uppsalas centralstation skulle jag bli kär. För första gången på länge. Bara för att några timmar styra min koffert mot Berlin och den bästa resan i hela mitt liv.
 
Både romansen och resan var korta, intensiva och bland det bästa jag varit med om. 
Men när jag och Gustaw bestämde oss för att bryta upp i början av juli gick jag genom en mindre kris som mest bestod av frågetecken kring min livssituation snarare än hjärtesorg. Efter fyra års pluggande i Uppsala hade jag fortfarande inte tagit ut en examen och nu fick det vara slutlekt. Problemet var dock att det i Sverige inte råder överflöd på jobb direkt, och ett sånt behöver man ju.
 
Så en dag, när jag satt hos min föredetta sambo Hannah och drack kaffe, spillde jag ut mina problem och hon lyssnade. Hon är bra på det. Jag berättade om problematiken kring att jag mer eller mindre vant mig vid tanken att flytta till Stockholm och Gustaw efter plugget och försöka bygga upp någon form av liv i staden jag älskar att hata. Nu hade jag inte ett skit.
Och eftersom Hannah är duktig på att lyssna frågade hon vad tanken var innan Gustaw. Och jag bara svarade rakt ut, helt utan att ens tänka efter: "jag ska flytta till Norge".
 
Så jag sprang hem såfort jag kunde (eller ja, egentligen inte, men berättelsen blir roligare om man föreställer sig min nyfunna entusiasm på det sättet) och ringde till min vän Ellen som redan var mer eller mindre halvvägs till Norge och hon blev jätteglad över att få reda på att jag skulle följa hennes gnistor under tunga moln.
 
Ett par veckor senare fann jag mig själv på ett tåg på väg till Östersund, som skulle ses som ett pitstop på väg till Norge. Jag och Ellen skulle fortfarande söka både bostad och arbete i Norge.
Sekunden efter jag klev ut på perrongen och kände Storsjöns brisar dra genom håret ångrade jag vad jag gjort. Bittert. För jag hatar fan Östersund och jag hatar fan att jag är spontan och jag hatar norska för det är fult och jag vill inte betala 10 000 NOK i hyra.
 
Så jag flyttade hem till Uppsala igen. Och blev återigen sambo med världens bästa Mackan och fick två nya inneboende - Erik och Martin - på köpet. Och jag trivs. Väldigt bra. Och jag jobbar timmar på mitt gamla jobb och det funkar liksom.
 
Jag bestämde mig också för att förändra världen genom att bli skolinformatör på RFSU och den utbildningen är bland det bästa jag gjort. Och jag känner mig stolt över att vara en del av en så viktig organisation.
 
Sen tog året slut. Blev skitpangfull i Flogsta och hånglade upp David på tolvslaget och däckade i en säng halvvägs genom festen och vaknade i Kid och Kajsas gästrum med en känsla av att 2013 kommer nog bli helt okej ändå. För jag har världens finaste vänner kring mig, jag har tak över huvudet och jag känner mig viktig. Ibland.
 
Och på söndag ska jag på dejt. The adventure begins again. Tihi.

22.46

I en dröm gick jag genom ett fruset, tyst och vitt Stockholm. Överallt låg människor på marken och gjorde snöänglar. De skrattade och grät på Götgatsbacken, i Humlegården och drev på isflak över Riddarfjärden.

I timmar bättrade de på sina avbilder i den kristallina snön, som för att övertyga mig att änglarna på den frusna marken egentligen betydde något.
Men de visste att våren skulle komma, att deras avbilder skulle smälta bort och att allt skulle bli genomskådligt.

Allt skulle bli som vanligt.
Tulpanerna i Vitabergsparken skulle åter spira, tunnelbanetågen skulle få kullerstenarna att åter skallra och den ledsna anonymitet bara en svensk kan bära skulle åter tryckas tillbaka, inåt.

När jag öppnade mina ögonlock den morgonen visste jag att inget skulle bli sig likt. Och när jag blickade ut genom persiennerna, ner på gården, var det enda jag såg din snöängel du lämnat som ett avtryck innan du försvann.

1.10


vegvisir


Åldersnojan


Världens roligaste bild


Jag tänkte bara bjuda på en bild som får mig att gråta av skratt varje gång jag ser den. Liksom kombinationen av hundens ansiktsuttryck och texten som ägaren skrivit skänker mig ren och skär lycka. Enjoy!

En ledig dag

Jag hade nästan på riktigt in a way glömt att jag har en textblogg också. Jag har fått igång fotoflowet ganska mycket och totalt fokuserat på bilderbloggen ett tag. Så jag tänkte skriva en halvt ointressant kortare text om vad som hänt idag (för jag vet att ni saknar mina inlägg fett mycket).


1. Klockan ringde 09.00
Snoozade en och en halv timme. Slö.
2. Städade
Sen jag och Hannah skaffade en ny dammsugare har det blivit ett rent nöje att städa. Det är nämligen en ultrasilencer, d v s en jävligt tyst dammsugare. Man kan lyssna på musik när man städar! Passade på att ringa några samtal medans också, bara för att man kan liksom.
3. Fick G på tentan i personlighetspsykologi
Och var bara EN poäng från VG. För att ha gått på tre antibiotikakurer och varit dödssjuk är det fan inte illa pinkat. Jag vet att ni vill ligga med mig för att jag är så awesome men det går inte.
4. Firat tentaresultatet
Rostade mackor med guacamole till folket.

Vad jag ska göra resten av dagen återstår att se. Fortsätta ta mig i kragen och njuta av livet kanske. Imorgon blir det kickoff med Kulturnämnden och på lördag inflyttningsfest. Hohoho.

...Okej

Vid halv fem idag slog det mig att jag inte pratat med en annan människa på hela dagen.
Jag var tvungen att tänka efter både två och tre gånger ifall det verkligen stämde. Och det känns lite halvläskigt hur ensam jag kan vara sen jag flyttade från kollektivet och vilken impact det har på mitt beteende. Kom på mig själv med att duscha med badrumsdörren öppen imorse.

Hannah hänger ju ganska mycket på Norrbyhus (då hennes pojkvän bor där) och ingen guilt trip här, men fy fan vad jävla tråkigt det är att vara ensam hemma. Det är nog det värsta jag vet. Jag blir liksom så rastlös att jag tvättat och städat idag. Vad är det här? Håller jag på att växa upp och grejer?

Imorgon ska jag iväg till Boländerna och köpa en dammsugare, Emilie kommer till helgen men vi ska inte och och supa - nej, vi ska spela spel och baka och annat pyssel. Och det är väl kul men jag känner mig fett old. Häromdagen köpte jag tre flaskor årets glögg "för det är ju trevligt att ha".

Nu ska jag lyssna på Forever Young av Alphaville och gråta på golvet.

När det går åt helvete. Igen och igen


Som ni redan vet har jag haft en lång period av sjukdom bakom mig. Jag fick ju en lunginflammation och var sjuk i en månad och yada yada.
Förra måndagen tog jag ett blodprov på min hälsocentral som visade att jag var frisk. Man brukar göra detta för att se att infektionsnivåerna gått ner, så man typ inte vant sig vid att vara sjuk så mycket att det känns som att man är frisk men egentligen håller på att dö eller något. Vet inte. Mest för att se att antibiotikan fungerar. Och det hade den ju gjort.

Två dagar senare, på onsdagen, fick jag hög feber, hosta och riktigt jävla ont i bröstet. Så Ellen följde med mig till akuten. Tryck här för att läsa mer om det i Ellens blogg.

Nu är jag väldigt pigg. Har förvisso lite hosta och blir tidvid lite febrig och så men annars är det bra. Idag ringde infektionsläkaren jag träffade på akuten och berättade att mina provsvar kommit tillbaka, jag har en mycoplasmainfektion igen. Förmodligen hade jag det förra gången också. Problemet, sa hon, är att mycoplasmainfektioner inte har en tendens att komma tillbaka när man väl tillfrisknat från dom så jag har förmodligen fått två stycken. Med två dagars mellanrum (om man inte räknar inkubationstiden...).

VAD FAN ÄR GREJEN MED DET!? VAD FAN ÄR GREJEN MED ATT MINA LUNGOR BLIVIT EN JÄVLA VIT ZON FÖR BAKTERIER UTAN UPPEHÅLLSTILLSTÅND!? VAD FAN ÄR GREJEN MED ATT JAG HAR SÅN JÄVLA OTUR!?

Jag har verkligen lust att avskeda mitt immunförsvar. Sparka det riktigt jävla hårt i pungen, no mercy.
Nu förtjänar jag fan att vara fri från lunginflammation för resten av mitt liv.

Hade jag varit Simon och/eller Thomas...


...hade jag varit jävligt sur för att jag inte fick sova i samma säng som min partner på TV.
Viasat bah:


Om hegemonisk maskulinitet i bögvärlden


För inte så längesen skaffade jag återigen ett konto på gaycommunityt Qruiser. Varför vet jag inte riktigt. Det är alltid spännande att se ifall det flyttat in några inspirerande HBT-människor till Uppsala i början av terminen. Kanske hade jag någon fix idé om att hitta Prince Charming eller något annat jävligt gay.

Hur som helst, det slår mig hur högt maskulinitet värderas bland bögar och bisexuella män. Till exempel finns ett klubbsystem på sidan, där man kan gå med i olika intressegrupper och diskutera olika ämnen. Ett exempel på en av dessa klubbar är gruppen "Killar som är killar".

"Killar som är killar" beskriver sig själva som "klubben för oss som är killar och som inte är fjolliga/feminina på något sätt. Uppfattar du dig själv och/eller uppfattas du av andra som manlig, grabbig eller maskulin, ja då är det här klubben för dig. Klubben för oss som gillar killar som helt enkelt är killar". Klubben har i skrivande stund 2389 medlemmar, vilket kan jämföras med klubben "Krossa könsrollerna" som har 327 medlemmar.

Jag kan inte låta bli att bli att tycka att det är lite bajsnödigt, för inte ens här kan feminitet ses som något som är jämnt stående med maskulinitet. Många av grabbarna på Qruiser skyr feminina killar som pesten, och är inte sena med att påpeka att dom älskar fotboll, aldrig sitter med benen i kors och älskar öl. Det blir liksom lite klubben för inbördes beundran.

Om man nu ändå är normavvikande kan jag tycka att man borde ha lite mer förstående för att andra människor inte fullt ut passar in i en heterosexuell matris. För det gör ju inte dom heller, killarna som är killar alltså. Hur mycket dom än sitter på O'Learys med sina killkompisar och skriker till någon ishockeymatch är dom ju fortfarande bögar. Och bögar är inte fullt ut män om man ser till hur kunskap och idéer är formade i samhället idag.

Kanske handlar det om någon fantasi om att någon gång kunna bli den där mannen som är accepterad. Han som är högst upp i näringskedjan. Att våga vilja vara. För mig känns det bara så underligt att, som normavvikande individ, försöka passa sig in i en skala över hur pass normal man faktiskt kan bli. Eller så är jag bara enormt bitter för att jag vet att jag inte är speciellt manlig. Å andra sidan kan jag gilla Alexander McQueen, sex on the beach och platta håret utan att behöva äta kakor vaggandes i duschen.

#ohwell...

Det hemliga rummet




Trots att jag och Hannah bott i lägenheten i nästan en vecka har vi knappt varit in i vardagsrummet. På inflyttningsdagen åt vi pizza där, men det är liksom det enda som hänt där inne. Visst, jag har genat in i i klädkammaren genom vardagsrummet eftersom mitt rum sett ut som en jävla nedslagskrater (med ett hål i mitten och mer grejer upp mot väggar och dörrar, ni fattar...). Det roliga är att varje gång man kollar in i vardagsrummet får man en konstig känsla av att "oj, vi har ju det här rummet också". Och det är liksom enormt. Huge. Kolossalt.

Jag tror att anledningen till att vi inte riktigt spenderat någon tid där inne än är för att vi inte har någon TV. Jag tänkte ta med min tjock-TV från kollektivet men den piper konstigt och jag tror att den kommer börja brinna när som helst, så jag ska köpa en ny men det rör sig om så jävla mycket pengar och det enda vi kommer göra med den är liksom att spela Wii. Kanske titta på DVD någon gång då och då. Möjligtvis dricka vin när kompisar kommer över. Spela spel. Vi kanske kommer att använda vardagsrummet rätt mycket när jag tänker efter. Men nu blir man liksom chockad varje gång man inser att det finns ett 19 kvm stort rum utöver utrymmet vi redan använder.

Wordle

Det här är dom vanligast förekommande orden i dom trettio senaste inläggen på min blogg. Jag gillar Wordle. Det är en tjänst som gör bilder av orden i olika dokument, på hemsidor och sånt.
Vill du testa själv så gå in på www.wordle.net.

Väktargatan 60B


Jag och Hannah har flyttat!
I torsdags tog vi vårt pick och pack och flyttade till en trea på Väktargatan. Trots att både jag och Hannah var sjuka gick det under omständigheterna väldigt bra. Joni, Marcus och Erik hjälpte till och självklart fick dom pizza som belöning.

Lägenheten är väldigt fin, med stor klädkammare och rymligt kök och så. Dock är det lite smågrejer som inte riktigt är som dom ska, till exempel att någon sparkat ett decimeterstort hål i väggen i hallen, att ringklockan är sönder och att badkaret tippar fram och tillbaka. Typiska Dombron-problem med andra ord. Men det är chill ändå.

Igår var jag och Hannah på Ikea för att hitta saker att fylla ut vår lägenhet med. Vid dagens slut hade vi handlat för över 8000SEK, så det var tur att Kid och Kajsa lånat ut sin bil till oss för det hade liksom inte varit läge att ta skiten på bussen och hemkörningen är ganska dyr. Det är rent mirakulöst att vi fick plats med allt i bilen, man fick liksom leka lite Tetris för att det skulle funka.

Men som sagt, vi trivs väldigt bra än sålänge. Fast jag kommer att sakna kollektivet jättemycket. The end of an era liksom. Det känns jättekonstigt att inte behöva sova med öronproppar. Nästan lite sorgligt. Och det är jättejobbigt att vi inte har några husdjur. Jag försöker tjata på Hannah om att vi ska skaffa en katt men det går inte så bra.






AIDS


För drygt en vecka sedan fick jag ju diagnosen lunginflammation, som brukar vara ganska ofarligt sålänge det botas på rätt sätt med antibiotika.

Jag kan ju berätta hur man mår när det inte behandlas på rätt sätt. Inte så jävla bra. Typ så illa att man hellre suger av ett hagelgevär än att fortsätta vara sjuk. Okej, nu kanske jag tar i lite men senaste veckan har varit ett helvete.

Antibiotikakuren fungerade alltså inte. Det leder till en fruktansvärd hosta som kroppens försök att få ur all skit man bär på i lungorna. Det absolut värsta är att det är som att gå runt och ha en konstant astmaattack för man får inte i sig tillräckligt med luft för att syresätta kroppen.
I mitt fall kunde jag ungefär ta mig till toaletten innan huvudet började bulta och det kändes som jag sprungit 45 minuter konstant.

Det hela fungerade ju inte längre så jag släpade mig iväg till min husläkare igår som lyssnade på mina lungor och tog en CRP för att få ett hum om hur illa det var. CRPn låg på 100. Normalt är tydligen 5-10, fast det förekommer att folk har uppemot 200 vid kraftiga inflammationer så jag låg inte direkt på det värsta värdet man kan ha. Å andra sidan verkade min läkare överdrivet sugen på att lägga in mig några dagar på infektionskliniken, men där sa skräddar'n nej. Jag har redan missat på tok för mycket på kursen.
Så hon skrev ut en väldigt stark antibiotikakur som jag ska ta dubbla doser av. Jag har tagit den i två dagar och jag mår redan mycket bättre, så jag känner mig optimistisk den här gången. Men efter dom här 14 dagarna av leda och värk tänker jag fan inte ropa hej än.

Tar och bjuppar på en höstbild.


Pneumoni åt helvete

Igår ringde jag 1177 för andra gången i mitt liv, för jag började på riktigt bli väldigt orolig för min hälsa. När jag hostade kändes det som att ryggen skulle gå av och jag kunde knappt stå i två minuter utan att börja känna mig svimfärdig och jävlig.
Hon på sjukvårdsupplysningen lät också rätt orolig så hon bokade in ett läkarbesök. Hem till mig. Doktorn Kan Komma, liksom. Och visst gjorde han det! Efter att ha lyssnat lite på mina lungor och knackat lite konstaterade han att jag har lunginflammation.
Nu ska jag alltså gå på penicillin i tio dagar. Läkaren sa att det är ganska vanligt att man är frisk redan inom tre dagar men att man självklart ska ta hela kuren ändå.
Så nu ska jag iväg till apoteket och hämta ut medicinen. Vanligtvis brukar anitibiotika vara svindyrt så vi får se vad det landar på den här gången...

Dödssjuka + sjuk dödslön


I tisdags skrev jag som bekant tenta. Det gick ju bra. Över förväntan. Gottade mig i detta faktum, att fru Fortuna kanske valt att åtminstone fejkle lite åt mitt håll.
MEN HAHAHA FY FAN VAD FEL JAG HADE!!!!

På kvällen började jag känna mig febrig så jag gick och la mig. Vaknade mitt i natten och kunde inte skilja på vad som hände i huvudet och vad som hände i rummet. Hade så sjukt ont i hela kroppen att jag bara lyckades kvida lite hela tiden snarare än att skrika diverse vulgäriteter. Dom kommande dagarna lämnade jag knappt sängen överhuvudtaget om jag inte lyckats trycka i mig två treo. Jag var liksom tvungen att schemalägga mina pisstider. Illamåendet har varit ett ständigt faktum sen i onsdags. Det är inte förrän idag jag kunnat äta mat. Resterande tiden har jag varvat Fanta och vatten för att överleva.

Men det kan ju inte ta slut där. Nehehejdå. Hosta är ju nästan ett faktum när man är sjuk. Men när man hostar så mycket att man kräks gång på gång på gång har det gått lite långt. Speciellt ifall man är lite halvstolt över att ha lyckats trycka i sig tre skedar fil och inte lyckas behålla dom.

Det här med den årliga höstförkylningen finns liksom inte på min karta. Jag måste verkligen få HIV, TBC och spanska sjukan samtidigt. Jag är fortfarande inte frisk. Det bästa är att trots att jag hade tenta i tisdags så har jag tenta igen på TISDAG. Så jävla bra timing att verkligen lyckas stryka hela instuderingstiden på att ligga och flåsa och se långa människor trycka vid väggarna liksom. Lyckligtvis är det en tenta i metod & analys och jag har läst en termin metod och analys förut så det går bra. (Tentan ger dessutom 1,5hp. Vad är upp med det?)

För att ta upp något lite roligare så loggade jag in på internetbanken idag och såg att jag fått lön och CSN. Känslan av att inte ha gjort slut på förra månadens pengar och få 20 000+ insatt på kontot är ganska oslagbart. Speciellt när det händer för andra månaden i rad! DRINKS ON ME OMG OMG OMG


Så såg jag ut.

Tisdagskänslan




Imorse skrev jag tenta, det var inte så svårt som jag hade väntat mig. Däremot var det en hel del strul med vilka som skulle sitta var, vilken färg man skulle ha på papperet och så vidare.
Nu har jag blivit sjuk så jag ska gå och lägga mig. Hurra.

Musik i videon: Bon Iver - Lump Sum

Prokrastinering: videoblogg


Tog en paus i tentapluggandet och gjorde min första videoblogg. Att jag har tentabekymmer märks bland annat på att jag har höjda ögonbryn HELA videon.