FREDRIK PETTERSSON BLOG

Efter att webbläsaren kraschat två gånger i rad när jag skrivit halvlånga inlägg om prokrastinering kastar jag in handduken och inser att någon kosmisk kraft seriöst vill att jag skärper mig och skriver klart skiten.

Så nu tänkte jag gå och tvätta lite mer.

Bilden tog jag igår. Klistrade fast kristallerna med sirap, det var spännande att försöka hinna hitta fokus innan dom ramlade av. Efterarbetet i Photoshop tog en kvart eller så. Lade in sjukt mycket bokeh.

I fredags träffade jag Paulina när hon skulle hem från stan, vi hann gå en bit tills vi kom fram till en korsning med trafikljus. Hon rullade fram barnvagnen och tryckte på knappen.

Innan jag berättar vidare måste jag passa på att nämna det faktum att lampan vid knappen på övergångsställen med trafikljus slocknar någon sekund innan det faktiskt slår om till grönt. Detta hade tydligen inte Paulina reflekterat över förrän för någon månad sedan, men eftersom jag är så observant (och ödmjuk också, för den delen) lade jag märke till det när jag var liten småunge typ.

HUR SOM HELST. Paulina lutar sig åt mitt håll och överröstar trafiken: "tänk om det här är gången lampan inte slocknar utan går sönder, så går vi mitt ut i vägen med barnvagn och allt! Haha!".

Jag blir med ens helt hypnotiserad vid tanken. Jag har tänkt på det Paulina sa förut, men nu kan jag inte släppa det. Kanske för att tanken känns mer legitim ifall någon annan reflekterat över att det faktiskt SKULLE kunna hända.

Herregud, nu sitter jag och ryser.

Det här skulle egentligen bli ett inlägg om att jag hatar att man inte kan dubbelkolla så att det är låst på handikapptoaletter eller att man aldrig kan hitta ett komfortabelt ställe i munnen att vila tungan på, men nu inser jag att jag är helt fascinerad vid tanken att lampan vid tryckknappen kan gå sönder istället för släckas.

Hjälp!

Postar en bild på mig själv istället. Och glitterrenen. Enjoy.

Genusvetenskap är ett tvärvetenskapligt område. Det betyder att man läser kring massvis av ämnen, till exempel litteratur, historia, psykologi och religion. Det är lite som att gå på gymnasiet igen utan en massa halvledna snorungar som sitter och spottar på golvet.

Dessutom är det sjukligt skönt att läsa en A-kurs efter C-uppsatsskrivande och allt som hör till. Kind of orgasmic.

Nationslivet i Uppsala har även väldigt många aktiviteter som involverar både mat och alkohol så man är typ dömd att gå upp femtusen kilogram i vikt eller åtminstone de ökända freshman fifteen: det vill säga dom femton pounds amerikanska studenter lägger på sig under första året på college för att dom själva bestämmer sin mat, vilka tider dom ska äta. Att många studenter dessutom häller i sig kopiösa mängder alkohol brukar också vara en bidragande orsak till med avrundade former.

Vikt har ganska länge varit ett problem för mig, som jag påpekat i ett tidigare inlägg. Under gymnasiet var jag väldigt underviktig och mådde dåligt på grund av det. Något år efter jag flyttat till Uppsala svängde pendeln helt och jag började bli rädd för att lägga på mig typ tio kilo för att jag åt som jag ville, drack väldigt mycket och rörde i princip ingenting på mig. Så jag undvek helt att väga mig. Fram tills för några dagar sedan.

Senast jag vägde mig låg jag på 68 kg, alltså tre kilo mer än när jag flyttade till Uppsala. Detta var ju inga enorma mängder fett på min kropp direkt, men jag var väldigt van vid att vara pinnsmal.

Det var längesen jag var så nervös som när jag ställde mig på vågen. Hjärtat bultade, jag tittade upp i taket. Jag tänkte att sålänge jag väger 72-74 kg är det okej, men om det var mer skulle jag bli helt sjukt deppig. Det skulle liksom få bli påminnelsen om mina dåliga vanor.

När jag tittade på vågen kunde jag inte tro mina ögon.

65,5 kilogram.

Först blev jag väldigt lättad. Sen sjukt orolig. Jag har alltså gått runt och trott att jag blivit VÄLDIGT mycket rundare sedan jag flyttade till Uppsala, trots att alla mina vänner sagt att jag inte blivit det. Jag har i två år gått runt och oroat mig för att jag var påväg att bli tjock. HELT I ONÖDAN. När jag fortfarande varit underviktig.

När jag ser mig i spegeln tror jag liksom fortfarande inte på det.

För att råda bot på detta köpte jag bacon som jag stekte och vräkte i mig. Jag vet liksom inte om det handlade om att bevisa för mig själv att jag inte har ätstörningar eller om det bara var för att jag var lättad över att slippa tänka på vad jag äter.

På sätt och vis känns det ironiskt för jag tror inte att jag varit med om att någon i min närhet vägt sig och blivit så positivt överraskad att personen ifråga vräkt i sig bacon.

Egentligen var jag mer nervös att opponera på en annan bruds uppsats än att bli opponerad på själv. Mest för att det alltid snackas så mycket om hur jobbigt det är med dåliga opponenter, att det är så jävla tråkigt att inte få vettig kritik och så vidare. Visserligen kände jag tjejen vars uppsats jag skulle ventilera om, men jag var liksom rädd att examinatorn (typ C-kursens slutboss) skulle ge mig skäll för att jag var dålig. Men det gick ganska bra, tycker jag.

Annat var det med min uppsats.

Herregud.

Egentligen får jag bara lust att lämna det där och posta inlägget, men den kopiösa mängd ångest som vällde över mig när det gång på gång påpekades helt jävla BEFÄNGDA påståenden jag gjort i min text är alldeles för stor för att lämna det onämnt.

Jag hade på flera ställen, för det första, skrivit påståenden som jag absolut inte kan stå för överhuvudtaget. Varför jag till exempel skrivit att olika sexualiteter har en mycket mer påtaglig skillnad än maskulinitet och femininitet har, det vet jag inte. Varför jag skrivit att USA och Sverige har liknande kontexter, det vet jag inte.

Vidare sög mitt språk i uppsatsen pung.

Det hela rundades av med "men jag tycker verkligen att uppsatsen var jättebra...". Då ville jag dö. För det är något man säger när man inte har något bra att säga om uppsatsen egentligen. Och jag förstår verkligen min opponent.

Jag förstår liksom inte varför jag valde ett sjukt svårt ämne och en metod jag aldrig ens hört talas om tidigare. Det är ju lite som att skjuta sig själv i foten BARA FÖR ATT.

Detta till trots är jag sjukt nöjd att skiten bara är över och att jag imorgon börjar läsa en A-kurs i genusvetenskap.

För alla som inte vet detta finns ett HBTQ-community som heter Qruiser. Qruiser har, sedan uppstarten, ökat homo-, bi-, trans- & whatever-sexuellas odds rejält när det kommer till att ligga, hitta kärleken eller bara få någon schysst jävel att prata med. Jag blev medlem på Qruiser första gången när jag var 13 och blev helt förfärad - för som på alla andra communities med sexualitet som fokus var sex liksom en big deal. Så det var kukar och fittor hit och dit och ja, man vill kanske inte se den sidan av HBTQ-samhället det första man gör när man kommit underfund med att dase är ens grej liksom. Nu, however, är det helt okej. Amatörporren stör mig liksom inte längre.

Moving on.

Jag ville ju träffa nya människor. Öka oddsen lite. Kanske gärna få folk att tycka lite synd om mig och sådär. Börja svara på befänga meddelanden med bilder på kukar bifogade.

Och nu tar jag HBTQ-svängarna som exempel: men vad i hela jävla helvete. Är folk såhär socialt handikappade överlag?

Om en människa skriver "hej" till mig antar jag att det finns ett visst intresse att föra en konversation. Åtminstone om vädret. Jag väntar mig liksom att det ska finnas ett intresse av att anstränga sig lite för att få konversationen att fungera. Men nej. Svarar man "hej, hur är läget?" får man ofta svaret "jo d e la oki...". Och det är liksom inte okej. Men visst, jag försöker gärna längre och skriver "vem är du? Vad pysslar du med?" så blir svaret gärna i stil med "ingen särskild... Gör inte så mkt ikväll haha :P".

Är ni med på problemet? Det går ju inte att föra en konversation på det sättet. Det är mer givande att prata med en krukväxt. Och det är liksom två tredjedelar av folk jag pratar med på Qruiser som gör såhär. Jag har sällan stött på människor på andra communities som beter sig på det här sättet.

Gör folk såhär mot er på andra communities? Tror ni att vissa HBTQ-personer är socialt handikappade på grund av sexistiskt förtryck?

Also: efterlyser HBTQ-personer med social kompetens.

"It is clear that I must find my other half, 
but is it a he, or a she? 
What does this person look like? 
Identical to me? 
Or somehow complementary? 
Does my other half have what I don't? 
Did (s)he get the looks? 
The luck? 
The love? 
Were we really separated forcibly, 
or did (s)he just run off with the good stuff? 
Or did I? 
Will this person embarrass me? 
What about sex? 
Is that how we put ourselves back together again? 
Or can two people... 
actually become one... 
again?" - ur Hedwig & The Angry Inch av John Cameron Mitchell (2001).

Hej.

Jag går runt och guilt trippar för att jag inte uppdaterar så mycket här för tillfället. Egentligen har det inte att göra med att allt i världen suger kuk utan snarare att jag har så himla lite för mig just nu. Eller snarare: jag gör ganska mycket saker men det skulle inte vara intressant att läsa om mina aktiviteter för dom är så vardagliga.

Hur som helst, jag har lånat några bilder från Emma och Minna som beskriver mina helgaktiviteter.

Det här är Tony och Minna. Tillsynes glada människor men så är inte alltid fallet. Men mestadels är dom glada.

På bild ser vi mig, Emma och Ellen. Den här bilden känns lite olustig egentligen för vi ser ju bara sura ut typ. Men så är inte alltid fallet. Mestadels är vi glada.

Efter vi varit i Gränby och druckit oss snea på vindrinkar åkte vi in till stan för att gå på Uplands. Där var det så fullt med folk att vi inte fick komma in. Men på V-dala blev vi insläppta. Fick sitta i hallen i någon halvtimme innan vi hittade ett bord.

På lördagen spelade vi spel hemma hos Minna och Magnus i Eriksberg. Jag och Magnus vann nästan men så snuvade tjejerna oss på vinsten. Jävla skit.

Jag tänker återkomma när opponeringen av min uppsats är avklarad. Detta är på torsdag. Händer det något roligt innan dess kanske jag uppdaterar... Men det är inte så troligt. :c

Det i kombination med uppsatsinlämningen tre dagar senare, magkatarr och feber var ingen höjdare. Men har jag klarat mig genom det här är jag fan helt oförstörbar.

Och vad kan jag säga egentligen? Det är jobbigt. Det är jobbigt att inte kramas, att han inte finns där längre, att vi inte säger godnatt till varandra varje kväll. Att inte klara av att prata med honom överhuvudtaget gör att jag känner mig utsliten och avtrubbad.

Jag minns liksom inte hur man är singel. Jag vill dö av tanken på att börja dejta igen. Att ligga runt är inte min grej. Hur klarar man sig igenom såna här episoder? Gör man någonsin det?

Men det är skönt att Paulina, Adde, Ylva, Emma och David har funnits där för att hålla min hand när jag stått på sidlinjen och sett hela mitt liv som jag känner till det jämnas med marken.

Men det är väldigt skönt att det inte finns någon sjuk grudge mellan mig och Jimmy. Det tog bara slut, vi växte ifrån varandra, det var dags, yadda yadda. Det är bara galet tomt. Överallt.