PMet handlar om diskursanalys som egentligen SÅ hårt borde vara min grej eftersom det i princip är en praktiskt tillämpning av det jag läst i tre år, men det är såååå tråkigt. Förmodligen mest för att det måste göras.

Som ett litet internskämt studenter emellan kan man säga att ifall man skulle göra en diskursanalys på mitt PM om diskursanalys skulle man verkligen inse att jag inte kan ett skit om diskursanalys.

Som ni ser har jag iallafall det som behövs när man pluggar. Galet sliten bok för övrigt, är typ rädd att den ska desintegreras så fort jag tar i den.

Med mindre än en månad kvar till inlämning har jag cirka 11 sidor. Man brukar räkna med att en C-uppsats ska ligga på 30 sidor. Och det hade väl varit okej, om det inte var så att jul och nyår ligger precis innan inlämningen.

Fast egentligen är det inte sidantalet och tidsbegränsningen som skrämmer mig.

Det är snarare att jag faktiskt måste komma fram till något vettigt i min analys.

Jag skriver om queer och stigma. Det gjorde jag förra terminen också, fast på B-nivå. Det visar sig att det inte alls är samma sak.

För att sammanfatta uppsatsen kort jämför jag två teorier för att visa på perspektivens likheter och skillnader.

Ibland känner jag mig jättenöjd för att jag skriver en så sjukt intressant uppsats, men för det mesta vill jag straffa mig själv.

Men liksom... Vad fan? Vad FAN tänkte jag när jag valde det här ämnet?

Jag kunde verkligen inte ha valt NÅGONTING som är mer långsökt än att jämföra en förlegad gubbes 70-talsteorier kring normavvikande med 90-talets mest framträdande normkritik. Vad är det meningen att jag ska komma fram till, liksom? "Dessa teorier är helt olika. KONSTIGT VA!?".

Men är det någonting jag lärt mig på universitetet är det att man kommer långt på att låtsas att man vet vad man skriver om. Det gäller verkligen att försöka finta läsaren så man själv framstår som jättesmart trots att man inte fattat någonting. Det är en konst att lyckas göra det i 30 sidor dock.

Men det kommer att gå bra. Ja. Det måste gå bra.