FREDRIK PETTERSSON BLOG

 

han bär på den skam
jag en gång burit
han bär på ett löfte
om en bättre framtid

Vanligtvis brukar jag slås av en del ångest runt nyår. Mest för att åren ofta känns bortkastade på något sätt. Det händer ofta inte så mycket under ett år, men 2012 får ses som ett undantag.

 

2012 var ett fantastiskt år.

 

Egentligen hände inte mycket förrän natten till fredagen den 13 april. Just då, på en tågperrong på Uppsalas centralstation skulle jag bli kär. För första gången på länge. Bara för att några timmar styra min koffert mot Berlin och den bästa resan i hela mitt liv.

 

Både romansen och resan var korta, intensiva och bland det bästa jag varit med om. 

Men när jag och Gustaw bestämde oss för att bryta upp i början av juli gick jag genom en mindre kris som mest bestod av frågetecken kring min livssituation snarare än hjärtesorg. Efter fyra års pluggande i Uppsala hade jag fortfarande inte tagit ut en examen och nu fick det vara slutlekt. Problemet var dock att det i Sverige inte råder överflöd på jobb direkt, och ett sånt behöver man ju.

 

Så en dag, när jag satt hos min föredetta sambo Hannah och drack kaffe, spillde jag ut mina problem och hon lyssnade. Hon är bra på det. Jag berättade om problematiken kring att jag mer eller mindre vant mig vid tanken att flytta till Stockholm och Gustaw efter plugget och försöka bygga upp någon form av liv i staden jag älskar att hata. Nu hade jag inte ett skit.

Och eftersom Hannah är duktig på att lyssna frågade hon vad tanken var innan Gustaw. Och jag bara svarade rakt ut, helt utan att ens tänka efter: "jag ska flytta till Norge".

 

Så jag sprang hem såfort jag kunde (eller ja, egentligen inte, men berättelsen blir roligare om man föreställer sig min nyfunna entusiasm på det sättet) och ringde till min vän Ellen som redan var mer eller mindre halvvägs till Norge och hon blev jätteglad över att få reda på att jag skulle följa hennes gnistor under tunga moln.

 

Ett par veckor senare fann jag mig själv på ett tåg på väg till Östersund, som skulle ses som ett pitstop på väg till Norge. Jag och Ellen skulle fortfarande söka både bostad och arbete i Norge.

Sekunden efter jag klev ut på perrongen och kände Storsjöns brisar dra genom håret ångrade jag vad jag gjort. Bittert. För jag hatar fan Östersund och jag hatar fan att jag är spontan och jag hatar norska för det är fult och jag vill inte betala 10 000 NOK i hyra.

 

Så jag flyttade hem till Uppsala igen. Och blev återigen sambo med världens bästa Mackan och fick två nya inneboende - Erik och Martin - på köpet. Och jag trivs. Väldigt bra. Och jag jobbar timmar på mitt gamla jobb och det funkar liksom.

 

Jag bestämde mig också för att förändra världen genom att bli skolinformatör på RFSU och den utbildningen är bland det bästa jag gjort. Och jag känner mig stolt över att vara en del av en så viktig organisation.

 

Sen tog året slut. Blev skitpangfull i Flogsta och hånglade upp David på tolvslaget och däckade i en säng halvvägs genom festen och vaknade i Kid och Kajsas gästrum med en känsla av att 2013 kommer nog bli helt okej ändå. För jag har världens finaste vänner kring mig, jag har tak över huvudet och jag känner mig viktig. Ibland.

 

Och på söndag ska jag på dejt. The adventure begins again. Tihi.