Efter all stress med allt möjligt dramatiskt som hänt sedan nyår kände jag bara att det var dags för lite miljöombyte.

Vanligtvis ogillar jag huvudstaden starkt. Förmodligen på grund av den totala anonymiteten och för att Stockholm är väldigt förknippad med sjukliga bakfyllor för min del. Den här gången var det annorlunda. Att inte bli igenkänd var precis vad jag behövde. Jag behövde fuldansa till skitkass musik, hångla med någon helt okänd, råka fimpa på någon i rökpausen. Så vi stack till Kolingsborg och Paradise.

Och Paradise var som, ja... Paradise brukar vara. Väldigt stereotypt HBTQ-inriktat med drag queens och schlager, Lady Gaga och glitter. Jag gillar't.

I dimman träffade vi Victor och Erik som vi sedan svansade efter till Sundbyberg för mer vin, skitsnack och småbråk. När klockan började närma sig sju lämnade vi Victor i hans säng och tog bussen till Odenplan, kollade på Big Bang Theory och somnade i hög på varandra. En typisk grej som brukar kunna bli pinsam dagen efter när muntorrheten är extrem och huvudvärken bultar i huvudet. Men så var det inte riktigt. Vi drack kaffe, pratade lite. Borstade tänderna. Laddade om.

På lördagkvällen kom Gabbi över till Emilie och det kändes lite som förut igen. Vi spelade Chicago, drack billigt skitvin och blev peppade inför en utekväll som blev kortare än väntat. Vi kom till Marie Laveau vid två och hann vara där en timme. Men kul hade vi iallafall.

Klockan tio väcks jag av att någon springer upp och ner i trapphuset. Det tar liksom aldrig slut. Efter ett tag reser jag mig upp i soffan, sjukt sur och beredd att öppna ytterdörren och skrika på idioten som kör ett aerobicspass i ett så lyhört hus men inser ganska snabbt att det är utifrån ljudet kommer. Emilie konstaterar att det är någon fellow som bestämt sig för att piska sina mattor. Jag ville dö. Men vi tog oss upp, drog ner på stan, kollade lite i butiker och träffade sedan upp min mamma och pappa som också tagit sig en weekend i Stockholm. Dom bjöd oss på middag på O'Learys på Centralstationen.

Helgen började lida mot sitt slut men innan jag drog tillbaka till Uppsala möttes jag och Erik upp vid Slussen och gick på ett litet ställe som heter Indigo. Väldigt mysigt. Erik drack rödtjut, jag drack min första dubbla espresso någonsin. Kände mig Parkinsonsjuk ett tag, koffeinkicken går inte att beskriva. Men trevligt var det iallafall. Jag hoppas på att få göra om det här snart. Stockholm verkar liksom vara en helt okej grej. Bara man ger det en chans.