FREDRIK PETTERSSON BLOG

Jag var tvungen att tänka efter både två och tre gånger ifall det verkligen stämde. Och det känns lite halvläskigt hur ensam jag kan vara sen jag flyttade från kollektivet och vilken impact det har på mitt beteende. Kom på mig själv med att duscha med badrumsdörren öppen imorse.

Hannah hänger ju ganska mycket på Norrbyhus (då hennes pojkvän bor där) och ingen guilt trip här, men fy fan vad jävla tråkigt det är att vara ensam hemma. Det är nog det värsta jag vet. Jag blir liksom så rastlös att jag tvättat och städat idag. Vad är det här? Håller jag på att växa upp och grejer?

Imorgon ska jag iväg till Boländerna och köpa en dammsugare, Emilie kommer till helgen men vi ska inte och och supa - nej, vi ska spela spel och baka och annat pyssel. Och det är väl kul men jag känner mig fett old. Häromdagen köpte jag tre flaskor årets glögg "för det är ju trevligt att ha".

Nu ska jag lyssna på Forever Young av Alphaville och gråta på golvet.

Förra måndagen tog jag ett blodprov på min hälsocentral som visade att jag var frisk. Man brukar göra detta för att se att infektionsnivåerna gått ner, så man typ inte vant sig vid att vara sjuk så mycket att det känns som att man är frisk men egentligen håller på att dö eller något. Vet inte. Mest för att se att antibiotikan fungerar. Och det hade den ju gjort.

Två dagar senare, på onsdagen, fick jag hög feber, hosta och riktigt jävla ont i bröstet. Så Ellen följde med mig till akuten. Tryck här för att läsa mer om det i Ellens blogg.

Nu är jag väldigt pigg. Har förvisso lite hosta och blir tidvid lite febrig och så men annars är det bra. Idag ringde infektionsläkaren jag träffade på akuten och berättade att mina provsvar kommit tillbaka, jag har en mycoplasmainfektion igen. Förmodligen hade jag det förra gången också. Problemet, sa hon, är att mycoplasmainfektioner inte har en tendens att komma tillbaka när man väl tillfrisknat från dom så jag har förmodligen fått två stycken. Med två dagars mellanrum (om man inte räknar inkubationstiden...).

VAD FAN ÄR GREJEN MED DET!? VAD FAN ÄR GREJEN MED ATT MINA LUNGOR BLIVIT EN JÄVLA VIT ZON FÖR BAKTERIER UTAN UPPEHÅLLSTILLSTÅND!? VAD FAN ÄR GREJEN MED ATT JAG HAR SÅN JÄVLA OTUR!?

Jag har verkligen lust att avskeda mitt immunförsvar. Sparka det riktigt jävla hårt i pungen, no mercy.

Nu förtjänar jag fan att vara fri från lunginflammation för resten av mitt liv.

Viasat bah:

Hur som helst, det slår mig hur högt maskulinitet värderas bland bögar och bisexuella män. Till exempel finns ett klubbsystem på sidan, där man kan gå med i olika intressegrupper och diskutera olika ämnen. Ett exempel på en av dessa klubbar är gruppen "Killar som är killar".

"Killar som är killar" beskriver sig själva som "klubben för oss som är killar och som inte är fjolliga/feminina på något sätt. Uppfattar du dig själv och/eller uppfattas du av andra som manlig, grabbig eller maskulin, ja då är det här klubben för dig. Klubben för oss som gillar killar som helt enkelt är killar". Klubben har i skrivande stund 2389 medlemmar, vilket kan jämföras med klubben "Krossa könsrollerna" som har 327 medlemmar.

Jag kan inte låta bli att bli att tycka att det är lite bajsnödigt, för inte ens här kan feminitet ses som något som är jämnt stående med maskulinitet. Många av grabbarna på Qruiser skyr feminina killar som pesten, och är inte sena med att påpeka att dom älskar fotboll, aldrig sitter med benen i kors och älskar öl. Det blir liksom lite klubben för inbördes beundran.

Om man nu ändå är normavvikande kan jag tycka att man borde ha lite mer förstående för att andra människor inte fullt ut passar in i en heterosexuell matris. För det gör ju inte dom heller, killarna som är killar alltså. Hur mycket dom än sitter på O'Learys med sina killkompisar och skriker till någon ishockeymatch är dom ju fortfarande bögar. Och bögar är inte fullt ut män om man ser till hur kunskap och idéer är formade i samhället idag.

Kanske handlar det om någon fantasi om att någon gång kunna bli den där mannen som är accepterad. Han som är högst upp i näringskedjan. Att våga vilja vara. För mig känns det bara så underligt att, som normavvikande individ, försöka passa sig in i en skala över hur pass normal man faktiskt kan bli. Eller så är jag bara enormt bitter för att jag vet att jag inte är speciellt manlig. Å andra sidan kan jag gilla Alexander McQueen, sex on the beach och platta håret utan att behöva äta kakor vaggandes i duschen.

#ohwell...

Trots att jag och Hannah bott i lägenheten i nästan en vecka har vi knappt varit in i vardagsrummet. På inflyttningsdagen åt vi pizza där, men det är liksom det enda som hänt där inne. Visst, jag har genat in i i klädkammaren genom vardagsrummet eftersom mitt rum sett ut som en jävla nedslagskrater (med ett hål i mitten och mer grejer upp mot väggar och dörrar, ni fattar...). Det roliga är att varje gång man kollar in i vardagsrummet får man en konstig känsla av att "oj, vi har ju det här rummet också". Och det är liksom enormt. Huge. Kolossalt.

Jag tror att anledningen till att vi inte riktigt spenderat någon tid där inne än är för att vi inte har någon TV. Jag tänkte ta med min tjock-TV från kollektivet men den piper konstigt och jag tror att den kommer börja brinna när som helst, så jag ska köpa en ny men det rör sig om så jävla mycket pengar och det enda vi kommer göra med den är liksom att spela Wii. Kanske titta på DVD någon gång då och då. Möjligtvis dricka vin när kompisar kommer över. Spela spel. Vi kanske kommer att använda vardagsrummet rätt mycket när jag tänker efter. Men nu blir man liksom chockad varje gång man inser att det finns ett 19 kvm stort rum utöver utrymmet vi redan använder.

Det här är dom vanligast förekommande orden i dom trettio senaste inläggen på min blogg. Jag gillar Wordle. Det är en tjänst som gör bilder av orden i olika dokument, på hemsidor och sånt.

Vill du testa själv så gå in på www.wordle.net.

I torsdags tog vi vårt pick och pack och flyttade till en trea på Väktargatan. Trots att både jag och Hannah var sjuka gick det under omständigheterna väldigt bra. Joni, Marcus och Erik hjälpte till och självklart fick dom pizza som belöning.

Lägenheten är väldigt fin, med stor klädkammare och rymligt kök och så. Dock är det lite smågrejer som inte riktigt är som dom ska, till exempel att någon sparkat ett decimeterstort hål i väggen i hallen, att ringklockan är sönder och att badkaret tippar fram och tillbaka. Typiska Dombron-problem med andra ord. Men det är chill ändå.

Igår var jag och Hannah på Ikea för att hitta saker att fylla ut vår lägenhet med. Vid dagens slut hade vi handlat för över 8000SEK, så det var tur att Kid och Kajsa lånat ut sin bil till oss för det hade liksom inte varit läge att ta skiten på bussen och hemkörningen är ganska dyr. Det är rent mirakulöst att vi fick plats med allt i bilen, man fick liksom leka lite Tetris för att det skulle funka.

Men som sagt, vi trivs väldigt bra än sålänge. Fast jag kommer att sakna kollektivet jättemycket. The end of an era liksom. Det känns jättekonstigt att inte behöva sova med öronproppar. Nästan lite sorgligt. Och det är jättejobbigt att vi inte har några husdjur. Jag försöker tjata på Hannah om att vi ska skaffa en katt men det går inte så bra.

Jag kan ju berätta hur man mår när det inte behandlas på rätt sätt. Inte så jävla bra. Typ så illa att man hellre suger av ett hagelgevär än att fortsätta vara sjuk. Okej, nu kanske jag tar i lite men senaste veckan har varit ett helvete.

Antibiotikakuren fungerade alltså inte. Det leder till en fruktansvärd hosta som kroppens försök att få ur all skit man bär på i lungorna. Det absolut värsta är att det är som att gå runt och ha en konstant astmaattack för man får inte i sig tillräckligt med luft för att syresätta kroppen.

I mitt fall kunde jag ungefär ta mig till toaletten innan huvudet började bulta och det kändes som jag sprungit 45 minuter konstant.

Det hela fungerade ju inte längre så jag släpade mig iväg till min husläkare igår som lyssnade på mina lungor och tog en CRP för att få ett hum om hur illa det var. CRPn låg på 100. Normalt är tydligen 5-10, fast det förekommer att folk har uppemot 200 vid kraftiga inflammationer så jag låg inte direkt på det värsta värdet man kan ha. Å andra sidan verkade min läkare överdrivet sugen på att lägga in mig några dagar på infektionskliniken, men där sa skräddar'n nej. Jag har redan missat på tok för mycket på kursen.

Så hon skrev ut en väldigt stark antibiotikakur som jag ska ta dubbla doser av. Jag har tagit den i två dagar och jag mår redan mycket bättre, så jag känner mig optimistisk den här gången. Men efter dom här 14 dagarna av leda och värk tänker jag fan inte ropa hej än.

Tar och bjuppar på en höstbild.