Om hegemonisk maskulinitet i bögvärlden
För inte så längesen skaffade jag återigen ett konto på gaycommunityt Qruiser. Varför vet jag inte riktigt. Det är alltid spännande att se ifall det flyttat in några inspirerande HBT-människor till Uppsala i början av terminen. Kanske hade jag någon fix idé om att hitta Prince Charming eller något annat jävligt gay.
Hur som helst, det slår mig hur högt maskulinitet värderas bland bögar och bisexuella män. Till exempel finns ett klubbsystem på sidan, där man kan gå med i olika intressegrupper och diskutera olika ämnen. Ett exempel på en av dessa klubbar är gruppen "Killar som är killar".
"Killar som är killar" beskriver sig själva som "klubben för oss som är killar och som inte är fjolliga/feminina på något sätt. Uppfattar du dig själv och/eller uppfattas du av andra som manlig, grabbig eller maskulin, ja då är det här klubben för dig. Klubben för oss som gillar killar som helt enkelt är killar". Klubben har i skrivande stund 2389 medlemmar, vilket kan jämföras med klubben "Krossa könsrollerna" som har 327 medlemmar.
Jag kan inte låta bli att bli att tycka att det är lite bajsnödigt, för inte ens här kan feminitet ses som något som är jämnt stående med maskulinitet. Många av grabbarna på Qruiser skyr feminina killar som pesten, och är inte sena med att påpeka att dom älskar fotboll, aldrig sitter med benen i kors och älskar öl. Det blir liksom lite klubben för inbördes beundran.
Om man nu ändå är normavvikande kan jag tycka att man borde ha lite mer förstående för att andra människor inte fullt ut passar in i en heterosexuell matris. För det gör ju inte dom heller, killarna som är killar alltså. Hur mycket dom än sitter på O'Learys med sina killkompisar och skriker till någon ishockeymatch är dom ju fortfarande bögar. Och bögar är inte fullt ut män om man ser till hur kunskap och idéer är formade i samhället idag.
Kanske handlar det om någon fantasi om att någon gång kunna bli den där mannen som är accepterad. Han som är högst upp i näringskedjan. Att våga vilja vara. För mig känns det bara så underligt att, som normavvikande individ, försöka passa sig in i en skala över hur pass normal man faktiskt kan bli. Eller så är jag bara enormt bitter för att jag vet att jag inte är speciellt manlig. Å andra sidan kan jag gilla Alexander McQueen, sex on the beach och platta håret utan att behöva äta kakor vaggandes i duschen.
#ohwell...
3. Mina föräldrar
Jag har två föräldrar. En mamma och en pappa. Mina äldsta och första bästa kompisar. Dom har varit gifta i 22 år. Kanske är det 23. Men vem räknar? Mina föräldrar gör det i alla fall. Inte för att deras äktenskap är långtråkigt eller jobbigt, tror jag. Snarare för att dom är väldigt stolta över sitt förhållande som stått emot en hel del blåsväder, som alla andra relationer.
Min mamma heter Maria och kommer från Hoting. Hon gillar sin hund Kaïla och dom där chokladtäckta marshmallowbitarna "Polly". Och min pappa. Hon är vårdlärare på Mittuniversitetet i Östersund. Innan mamma började undervisa var hon sjuksköterska.
Min pappa heter Jan och kommer från Hammerdal. Han gillar fotboll och att fiska. Och min mamma. Han är socionom på frivården i Östersund. Pappa utbildade om sig från militär när regementet i Östersund lade ner sin verksamhet. Eftersom pappa "sålde" sin anställning inom försvaret tillbaka till staten behövde han inte a något studielån. Jag är lite avundsjuk.
Mina föräldrar träffades när dom var på krogen. Pappa bjöd upp mamma till att dansa och min mor kunde inte säga nej till honom. Dels för att han var sjukt snygg, förstås. Men även för att pappa gick på kryckor och det var synd om honom. Ganska snart flyttade dom ihop. Första gången pappa träffade mina morföräldrar hade han och mamma varit ihop i en vecka, typ. Men dom ljög och sa att det var flera månader för annars skulle det kännas konstigt. Dom gifte sig samma dg som min bror blev döpt, i trädgården bakom huset.
Utseendemässigt är jag nog egentligen inte lik någon av mina föräldrar. Folk brukar inte tycka det iallafall. Jag tycker nog att jag är mest lik min pappa. Men jag är ännu mer lik min farbror. Det vore spännande om det visade sig att jag är hans barn istället. Trots att mina föräldrars sätt är väldigt olika så tycker jag själv att jag är en perfekt mixtur av båda deras beteenden.
Jag är väldigt glad att jag blev mina föräldrars barn. Jag är väldigt glad att båda finns där för mig i vått och torrt, att båda är i livet. Jag brukar bli lite ledsen ibland när jag vet att en dag kommer dom vara borta. Å andra sidan tror jag mig veta att människor aldrig försvinner helt.
Min mamma heter Maria och kommer från Hoting. Hon gillar sin hund Kaïla och dom där chokladtäckta marshmallowbitarna "Polly". Och min pappa. Hon är vårdlärare på Mittuniversitetet i Östersund. Innan mamma började undervisa var hon sjuksköterska.
Min pappa heter Jan och kommer från Hammerdal. Han gillar fotboll och att fiska. Och min mamma. Han är socionom på frivården i Östersund. Pappa utbildade om sig från militär när regementet i Östersund lade ner sin verksamhet. Eftersom pappa "sålde" sin anställning inom försvaret tillbaka till staten behövde han inte a något studielån. Jag är lite avundsjuk.
Mina föräldrar träffades när dom var på krogen. Pappa bjöd upp mamma till att dansa och min mor kunde inte säga nej till honom. Dels för att han var sjukt snygg, förstås. Men även för att pappa gick på kryckor och det var synd om honom. Ganska snart flyttade dom ihop. Första gången pappa träffade mina morföräldrar hade han och mamma varit ihop i en vecka, typ. Men dom ljög och sa att det var flera månader för annars skulle det kännas konstigt. Dom gifte sig samma dg som min bror blev döpt, i trädgården bakom huset.
Utseendemässigt är jag nog egentligen inte lik någon av mina föräldrar. Folk brukar inte tycka det iallafall. Jag tycker nog att jag är mest lik min pappa. Men jag är ännu mer lik min farbror. Det vore spännande om det visade sig att jag är hans barn istället. Trots att mina föräldrars sätt är väldigt olika så tycker jag själv att jag är en perfekt mixtur av båda deras beteenden.
Jag är väldigt glad att jag blev mina föräldrars barn. Jag är väldigt glad att båda finns där för mig i vått och torrt, att båda är i livet. Jag brukar bli lite ledsen ibland när jag vet att en dag kommer dom vara borta. Å andra sidan tror jag mig veta att människor aldrig försvinner helt.
2. Min första kärlek
Trots att många som betecknar sig själva som homosexuella påstår att de alltid varit uteslutande attraherade av det motsatta könet, måste jag säga att jag inte varit det.
Att jag blev kär i tjejer de första tio åren av mitt liv kanske betyder att jag försökte passa in på samhällets förväntningar om heterosexualitet, eller helt enkelt att sexualitet är social konstruerat. Skitsamma.
Min första kärlek hette Angelica. Jag minns hennes ansikte väldigt väl, jag minns inte riktigt hur hon var förutom att hon var väldigt blyg. Jag måste ha varit runt fyra år och jag kallade henne för "Angeligak".
Ibland brukade vi gömmas under kläderna i hallen och, vad jag minns, bara sitta och stirra på varandra. Nu när jag tänker efter var vår relation nog ganska creepy faktiskt.
Dödsstöten för vår romans kom när Angeligak flyttade till Stockholm för hennes pappa hade fått jobb på TV 4 eller SVT. Jag blev väldigt ledsen. Senast jag hörde något från henne satt hon med i ett barnprogram. Det är väl cirka 16 år sedan eller något åt det hållet...
Jag har faktiskt väldigt länge funderat på att försöka leta reda på henne. Det borde ju inte vara helt omöjligt nu när Facebook finns. Jag har ett gammalt foto från dagis med hennes efternamn på. Tänk om hon kommer ihåg mig. Å andra sidan - tänk om hon inte gör det. "Här kommer jag, skitläskig random bög som minns dig från min barndom och jag ska ÄTA UPP DIG".
Eller så tycker hon att det är sött.
1. En presentation av mig själv
Jag gillar egentligen inte att presentera mig själv. Mest för att jag blir överentutiastisk och vill säga precis allt om mig själv och det är generally frowned upon, så att säga. Men jag ska försöka vara lite restriktiv. Here goes:
Jag heter Fredrik Pettersson och bor i Uppsala. Jag föddes i november -89, tre dagar efter att Berlinmuren öppnades. De första åtta åren av mitt liv bodde jag i en banvaktarstuga tillsammans med min mamma, pappa och bror. Efter det flyttade vi till en förort till Östersund som heter Byskogen och när beslutet om att lägga ner regementet kom flyttade hela familjen in till mitten av staden
På gymnasiet gick jag medieprogrammet och ville fram tills för två år sedan bli frilansfotograf. När jag insåg att det är ett alldeles för jobbigt yrke med företagande och bilande fram och tillbaka ångrade jag mig. Här kan ni dra slutsatsen att jag är lat. För det är jag. Under de nästan tre år jag läst på universitetet har jag inte läst en enda hel bok.
De kurser jag läst på universitetet är Socialpsykologi A & B, Religionsvetenskap A och Religionsbeteendevetenskap B. Till våren ska jag läsa Genusvetenskap A. Jag är alltså en renodlad humaniorastudent, fast jag är väldigt intresserad av naturvetenskapliga ämnen också.
Min utbildning kommer inte att leda till något annat än att jag blir sjukt duktig på allmänkunskap, så jag siktar på att jobba i kassan på ICA. Fast det är kanske inte helt fel.
Jag har sedan två år tillbaka bott i ett radhuskollektiv på Kvarngärdet i Uppsala, vi är sex personer och fyra nakenhundar som lever under samma tak. Det är fantastiskt för det mesta.
På min fritid spelar jag mycket Nintendo Wii, umgås med kompisar och har två ämbeten på Uplands Nation: kulturchef och nationsfotograf. Jag festar också mycket. Sjukt mycket. Oroväckande mycket. Ehem.
Jag är tillsammans med min pojkvän Jimmy. Han läser till att bli präst för Svenska Kyrkan i Västerås stift. Han är även lång. Väldigt lång. 209 cm lång. 209 cm kärlek.
Vill ni veta något annat om mig så är ni väldigt välkomna att fråga på. Jag bjuder på en bild på mig själv sålänge:
Här ser ni hur älskad jag är av allt och alla. Fast det är en ganska gammal bild, så ja...
Att skriva efter teman
Det finns egentligen bara en sak som känns viktigare än att skriva på uppsatsen just nu.
Nämligen att hitta på anledningar till att inte skriva på uppsatsen.
Idag skapade jag en ny blogg. Igår städade jag hela kollektivet, dagen innan det kände jag att det var jätteviktigt att spela Trivial Pursuit med Linn och Minna. Det finns alltid någon annat att göra än att skriva på uppsatsen.
Grejen är ändå att det alltid brukar lösa sig. Hade jag bara varit lite vardagseffektiv hade jag dock inte behövt stressa ihjäl mig precis innan delarna ska in till handledaren och kunnat sova på nätterna (vilket jag inte gjort på typ två månader känns det som).
Så för att skjuta upp skrivandet ännu mer tänkte jag börja skriva på olika teman i min blogg. Jag ser det som en övning i kreativt skrivande, så jag vill inte höra något klagande på det här beslutet… Hur som helst, jag kommer att följa teman från en lista som mina vänner Ellen och Emma skrivit efter. Vissa teman kommer jag dock att sortera bort för att det känns omöjligt att skriva om vissa grejer för mig.
