Det i kombination med uppsatsinlämningen tre dagar senare, magkatarr och feber var ingen höjdare. Men har jag klarat mig genom det här är jag fan helt oförstörbar.

Och vad kan jag säga egentligen? Det är jobbigt. Det är jobbigt att inte kramas, att han inte finns där längre, att vi inte säger godnatt till varandra varje kväll. Att inte klara av att prata med honom överhuvudtaget gör att jag känner mig utsliten och avtrubbad.

Jag minns liksom inte hur man är singel. Jag vill dö av tanken på att börja dejta igen. Att ligga runt är inte min grej. Hur klarar man sig igenom såna här episoder? Gör man någonsin det?

Men det är skönt att Paulina, Adde, Ylva, Emma och David har funnits där för att hålla min hand när jag stått på sidlinjen och sett hela mitt liv som jag känner till det jämnas med marken.

Men det är väldigt skönt att det inte finns någon sjuk grudge mellan mig och Jimmy. Det tog bara slut, vi växte ifrån varandra, det var dags, yadda yadda. Det är bara galet tomt. Överallt.