Nationslivet i Uppsala har även väldigt många aktiviteter som involverar både mat och alkohol så man är typ dömd att gå upp femtusen kilogram i vikt eller åtminstone de ökända freshman fifteen: det vill säga dom femton pounds amerikanska studenter lägger på sig under första året på college för att dom själva bestämmer sin mat, vilka tider dom ska äta. Att många studenter dessutom häller i sig kopiösa mängder alkohol brukar också vara en bidragande orsak till med avrundade former.

Vikt har ganska länge varit ett problem för mig, som jag påpekat i ett tidigare inlägg. Under gymnasiet var jag väldigt underviktig och mådde dåligt på grund av det. Något år efter jag flyttat till Uppsala svängde pendeln helt och jag började bli rädd för att lägga på mig typ tio kilo för att jag åt som jag ville, drack väldigt mycket och rörde i princip ingenting på mig. Så jag undvek helt att väga mig. Fram tills för några dagar sedan.

Senast jag vägde mig låg jag på 68 kg, alltså tre kilo mer än när jag flyttade till Uppsala. Detta var ju inga enorma mängder fett på min kropp direkt, men jag var väldigt van vid att vara pinnsmal.

Det var längesen jag var så nervös som när jag ställde mig på vågen. Hjärtat bultade, jag tittade upp i taket. Jag tänkte att sålänge jag väger 72-74 kg är det okej, men om det var mer skulle jag bli helt sjukt deppig. Det skulle liksom få bli påminnelsen om mina dåliga vanor.

När jag tittade på vågen kunde jag inte tro mina ögon.

65,5 kilogram.

Först blev jag väldigt lättad. Sen sjukt orolig. Jag har alltså gått runt och trott att jag blivit VÄLDIGT mycket rundare sedan jag flyttade till Uppsala, trots att alla mina vänner sagt att jag inte blivit det. Jag har i två år gått runt och oroat mig för att jag var påväg att bli tjock. HELT I ONÖDAN. När jag fortfarande varit underviktig.

När jag ser mig i spegeln tror jag liksom fortfarande inte på det.

För att råda bot på detta köpte jag bacon som jag stekte och vräkte i mig. Jag vet liksom inte om det handlade om att bevisa för mig själv att jag inte har ätstörningar eller om det bara var för att jag var lättad över att slippa tänka på vad jag äter.

På sätt och vis känns det ironiskt för jag tror inte att jag varit med om att någon i min närhet vägt sig och blivit så positivt överraskad att personen ifråga vräkt i sig bacon.